Feedback och kritik.

På kursen skulle det ges feedback och kritik till envar. Jag är inte mer hemlig än så att jag helt sonika listar vad som sagts om mig.

Enkelt uttryckt skulle man lista en sak som (jag) man skulle fortsätta med, En sak (jag) man borde göra mer/oftare av och en grej (jag) man borde sluta upp med.

  • Fortsätt: Tänka utanför lådan.
  • Mer: Att i större utsträckning hitta annorlunda vinklingar på problem/resonemang
  • Mindre: Sluta provocera för provocerandets skull
  • Fortsätt: Vara den du är, sprida lugn i din tillvaro
  • Mer: Väcka mer (jag skriver av som det är skrivet, jag vet att det heter fler) tankar
  • Fortsätt: Vara trygg i dig själv
  • Mer: Förklara oftare vad du menar
  • Mindre: Provokativ, mjukare framtoning
  • Fortsätt: Vara bra moderator, ordnar mötet. Vara rak när du lämnar din åsikt, vad du tycker och varför.
  • Mer: Jag upplever att du ofta väntar med att berätta vad du tycker. Jag har ibland tolkat det som ointresse, vilket nog är fel (sen kan jag faktiskt inte läsa vad vederbörande har skrivit i sista meningen).
  • Fortsätt: Vara mot strömmen på det trevliga sätt du är. Du försvarar dig inte, utan står lugnt för din ståndpunkt. Dessutom alltid glad.

Den uppmärksamme märker ett visst återkommande mönster i detta. Kort sagt skall jag sluta provocera min omgivning samt förklara bättre.

Fast jag vet inte. Det är när någons hypoteser/sanningar/ståndpunkter blir prövade som det går att avgöra huruvida de är riktiga eller inte. Sen att jag har problem med att göra detta på ett snyggt sätt är väl en annan femma antar jag.

Till något helt annat. Tänker sätta mig och se ”Underbara Älskade” på teve nu. Eller förresten…

Nästan det enda jag har svårt att hantera på ett moget och rationellt sätt är besvikelse. Sorg, gläde, lycka, ilska eller irritation rinner av mig som vatten på en nyskjuten gräsand. Det kanske är en försvarsmekanism, men därför förväntar jag mig nästan aldrig att det skall bli på ena eller andra viset eftersom det på något vis alltid lämnar en besviken efteråt. Det blir väldigt sällan som man tänkt. Jag är dessutom en ganska icketroende på det mediala och övernaturliga, men ibland ibland får jag känslan av att ödet har bestämt sig för att det kommer bli på ett visst sätt. I en besvikelse av sådan art går jag tillaka till känslan att ödet ordnar till saken vad det lider. Jag tror verkligen på det.

Underbara Älskade känns som en film för kvällen. Michael Nykvist och company. Jag slänger in en bild bara för att bilder piggar upp ett så kompakt textstycke som detta. (Jag har ännu inte bestämt vilken bild det blir, vi får se). Det blev en på gamle farfar Evert. Håll till godo.

 


Photoshop.

Föredattans moder jobbar på ett konferenshotell som skulle lägga ut bilder på sina anställda på hemsidan. Jag låter bli att nämna namn eller företag i det här fallet därför det inte har med saken att göra. Det som har med saken att göra är att jag är lite småstolt över hur pass duktig jag tycker att jag blivit på Photoshop. Ni får väl avgöra själva (klicka på bilden för större bild). Instruktionerna var: ”Jag vill se ung och snygg ut.”. Enjoy.

 


Plus.

Det är få program som jag följer såsom Plus med konsumenternas riddare Sverker Olofsson. Det fina med Sverker är att han är expert på att fråga dumma frågor trots att han vet att det han frågar om är fel. Idag var det inslag om barns vecko- eller månadspeng(ar). Ett inslag som verkade sakna poäng vilket gjorde mig lite sorgsen i själen. Man fick i alla fall veta att barn mellan 8-10 år har mellan 100-150 kronor i månadspeng.

Jag minns inte vad jag eller mina syskon hade i den åldern men sannolikt var det nåt i stil med ett par kilo squash och ett glas saft. Vi från bondgård fick grödor istället för veckopeng. Inget ont i det.

Jaja. Plus visade vidare hur vissa av barnen kunde få utföra vissa sysslor för att få utdrygad veckopeng. Jag minns inte hur jag och mina små skitsyskon blev uppfostade men jag är en sann förespråkare av eget ansvar.

Jag tänker mig något i följande stil. Låt säga att barnen har 100 kronor per månad och man skulle vilja att de exempelvis städar sitt rum varje vecka. Jag skulle sänka månadspengen till 60 kronor fast med tillägget att om rummen är städade (säg exempelvis klockan 18 varje fredag) vid en förutbestämd tidpunkt varje vecka UTAN att någon påminnt eller sagt till om saken förvandlas denna månadspeng från 60 till 250 kronor (eller 150, 200 eller vad som nu kan vara rimligt). Fem flugor i en smäll, man slipper tjata, rummen blir städade, barnen får högre månadspeng, de lär sig orsak-verkan samt att ta ansvar. Det kan tyckas en aning elakt, men jag tycker inte det, man har ju alltid ett val och en möjlighet att påverka sin egen situation och ärligt talat tror jag den lärdomen är långt mycket mer värdefull än ett par tior i månaden. På sikt alltså.
Saken är den att det fungerar precis likadant för oss vuxna. Lär dig orsak-verkan, städa rummet utan att vara tillsagd (eller vad du nu har för jobb) och ta ansvar = förhöjd månadspeng. Easypeasy.

Om man nu inte gillar Prison Break kan man ju alltid titta på tredje säsongen av den här anledningen:

 


På tal om Ohly

Lars Ohly verkar inte vara en riktigt stabil typ. Kommer ni ihåg när han pekade finger åt Marie Söderqvist Tralau i morgonsoffan på tv4? Det är naturligtvis ett väldigt roligt tilltag. Det blir dock en aning besynnerligt när han i nästa sekund skall kräva mer makt från Sossarna i deras regeringar. Och kolla på bilden där han skriker om bengalerna. Det är inte en man i balans, den där Lars Ohly. Skulle nog kunna bli lite Boris-Jeltsin-rockigt om Lars Ohly blev president i republiken Svedala.

 

 


Det gäller att sortera begreppen.

Här kan ni läsa om Lars Ohlys utbrott mot bengaleldande djurgårdssupportrar. I slutet av artikeln förklarar Ohly varför han blev så arg på dem som brände bengaler.

Han säger ”Dels är det farligt och dels kan det drabba astmatiker på läktarna. Men framför allt skadar det föreningen Djurgården som får ta straffet. ”

Det är inte så lite komiskt att det ”framförallt” är för att klubben får ta straffet. Att en eller annan astmatiker stryker med är ingen fara. Att någon fotbollspappa eller för all del fotbollsmamma får svåra brännskador av de lömska bengalerna är inte så noga. Det är ju Djurgården som får ta straffet.

Å andra sidan har väl aldrig kommunister varit kända för att värna andra människors välbefinnande.

 


Mustasch kanske vore nåt…

Eller vad tycker ni? Lämna era åsikter under ”comments” här nedan. Själv tycker jag att jag är väldigt fin i mustasch. Alla är fina i mustasch. Män som kvinnor likväl som barn eller djur.

 


Döden.

Jag kommer dö i sömnen. Om det inte är så att jag dör i en olycka förstås. Det där rår jag ju inte över. Jag har egentligen bestämt mig för att inte dö över huvudtaget. Så länge det är jag som bestämmer över vad som skall göras och inte göras så kommer jag inte att dö. Därför stör det mig ganska rejält att man så fullständigt förlorar kontrollen över sin kropp när man sover. Döden skrämmer mig så till den milda grad att jag väljer att låta bli att ens tänka tanken. Det kan ju tyckas monumentalt idiotiskt att därför ha ett jobb där man konfronteras med döden varje dag. Men det stör mig faktiskt inte. För varje döing har jag överlevt ytterligare en här på planeten. Det bekräftar min teori om att jag kommer överleva er alla.

Då jag lägger mig för att somna översköljs jag av en stark känsla av att om jag somnar nu kommer jag aldrig mer att vakna. Jag kommer dö i sömnen och jag kommer dessutom inte ha något att säga till om det hela. Jag kommer inte ens kunna konstatera det faktum att jag faktiskt dör. Jag kommer bara vara borta. Otäckt. Nej, så får det inte bli. Jag måste dra ner sömnen till ett minimum.

På tal om olyckor. Jag kommer inte dö i en flygolycka. Det är min turlott här i livet. Jag bara vet det. Skulle jag befinna mig i ett flygplan som krashar kommer jag överleva. Så enkelt är det. Det finns inget jag är mer övertygad om än detta.

P.s bilden är manipulerad. Jag är inte skjuten och intejpad som på film.

 


Erik Stålnacke ringde…

… och sa att han minsann inte kalldes ”småbyxan”, utan att han kallades ”snorro” Ni vet… Z-at fast med snorren. Snorro.

 


Full av förväntan

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Fjto3HvQQcY[/youtube]

Ljudet är lite dåligt. Transkript:

Per:Nya äventyr, det skall bli spännande det här. Förmodligen skall vi gå över en bro idag, kanske två. Eller inte. Vi får se. Jag:  Vad har du för förväntningar på dan Per? Per: Jag har väldigt väldigt låga förväntningar på dagen, jag tror inget roligt alls kommer hända idag. Jag: Nej. Per: ää. Jag: Vad baserar du det på? Ingenting? Per: Jag känner mig som en tråkig mäniska helt enkelt idag. Jag: De… nu har det hamnat personer med tyskt utseende bak i bild här så jag tror vi stänger av för nu.

Jag och Per var i Glasgow på studieresa nyligen. Per är i normala fall professor i allmänhet och i synnerhet. Några saker som jag lade märke till gällande Glasgow och Skottland var:

  • Allt kostar en pund. Eller mer.

Jag köpte för övrigt en kopp med en man i badshorts på där badshortsen åker av när man fyller varmt vatten i koppen. Döm av min förvåning då det visade sig att mannen saknade kuk under shortsen. Koppen var en present. Kan vara idé att nämna.

 


Kärleksbrev

Jag håller brevet i min hand.

Det gick inte som jag hade tänkt.

Att förlora henne är mer än jag klarar.

Jag kysser hennes namn.

När himlen faller är jag beredd.

 


Man ser på saker på olika sätt.

Jag fick det här brevet av Unibet idag. ”OBS! Håll försktigt, det ligger något jätte-värdefullt i kuvertet.” I allmänhet är det inte särskilt ovanligt att man får olika erbjudanden från företag som i princip sätter sig själv i konkurs för att blidka oss kunder.

I det här fallet består det ”jätte-värdefulla” erbjudandet av att om jag går in och spelar poker hos dom så får jag $5. Jo, mina vänner, ni läste rätt. 5 U S D O L L A R S. Paniken växte i mig då jag läste detta. Jag har ju blivit lärd att erbjudanden som är för bra för att vara sanna sällan är sanna, men detta… jag har läst och läst och läst erbjudandet men hittar inga kryphål. Det verkar verkligen som man kan få 5 USD bara sådär.

5 USD. Jag vet inte. Det känns inte som om det skulle vara lockande ens om man var uteliggare i Kongo. Fem dollars är 32 spänn ungefär. 32 spänn pissar man inte på hur som helst, man får två varmkorvar på pressbyrån för den summan, en och en halv läsk på samma ställe, eller en tjugondel av ett par okej skor.

Det gäller verkligen att hålla försktigt i det där brevet. Jätte-värdefulla erbjudanden får man inte varje dag.

Som mos på grädden avslutades brvet med denna madam. ”Hörru, Unibet kan man lita på.” Man kan lite på att de erbjuder Jätte-värdefulla saker. Jag är glad för den sakens skull.

 


Vad jag tar med mig…


När man är på kurser såsom den jag varit på är det viktigt att fundera över ”vad man tar med sig” från kursen. Det kan vara till exempel sånt i stil med jag tar med mig fler verktyg i verktygslådan så jag kan hantera mitt jobb bättre eller jag tar med mig kunskapen om situationsanpassat ledarskap och så vidare och så vidare.

Jag tog med mig namnskylten. Titta så fin den är. Jag planerar att ställa den på mitt skrivbord och sitta och skrocka för mig själv. kanske även skriva dit ”chef” med sirliga bokstäver bredvid mitt namn och humma lite försiktigt. Kanske peka på skylten om någon kommer in och sedan peka på dörren, le lite inombords och tänka på hur dumma de andra var som inte tog med sig skylten hem. Stupid little hobbits.

P.s Ser ni förresten så mycket guld jag äger! Staplarna fulla till höger om den ännu värdefullare skylten.

MY PRECIOUS!

 


Förtydligande

Jag har glömt att skriva att vissa saker jag skriver i journalen är sant och vissa saker är påhittade.

 


Erik “småbyxan” Stålnacke.

Jag har smugit runt och paparazzifotograferat lite på min kurs, men tyvärr har jag ingen möjlighet att få bilderna hit just nu. Vi får ta det vid ett senare tillfälle.

Här på kursen går också min gode vän och kollega Erik Stålnacke. Det är en mysko typ. Hans enda intresse verkar vara att försöka snacka sönder alla föreläsningar. Han snackar OAVBRUTET om sin, som han säger ”hockey career”, och att han var ”the hot dog” på sin tid. Det verkar inte som han fattat riktigt vad den här kursen går ut på. Han verkar tro att det är nån slags workshop för gamla avdankade hockeyspelare.

Jag var i alla fall tvungen att googla denne Stålnacke. Det visade sig att han faktiskt spelat i elitserien och att han gick under smeknamnet ”småbyxan”. Detta (enligt uppgift) smeknamn skulle han ha fått at främst två orsaker:

1. Han spelade alltid utan sockor och kalsonger

2. Han var särskilt framgångsrik hos det ”täcka könet” och hade en ansenlig samling av domtrosor som han gladeligen visade upp på lagfesterna.

Vidare kan utläsas att han började med hockey efter att ha blivit portad från konståkningsträningarna efter, som det låter sig läsas, ”opassande intresse för de kvinnliga åkarna”.

Hockey blev det i alla fall och på sina 231 elitseriematcher (Luleå och Skellefteå) lyckades han skrapa ihop futtiga 68 mål och 81 assist. detta TROTS att han var ”the hot dog” och dessutom spelade center.

 


Klockan är 00:40

…och jag testar lite olika outfits som skulle kunna passa på kursen jag skall iväg på.

 


Ja se syrran…

Har suttit och fixat med en logotype till nåt som syrran skall bli miljonär på. De har uppfunnit nån slags käpp som man skall dra upp dragkedjan i ryggen på en klänning med. Det gick till ungefär så här: Jag gjorde en logotype, syrran sa nåt i stil med ”inte så flashigt” eller ”mer sensuellt” eller ”kanske nån grej under” eller ”kan man få det lite mer fancy?” eller ”vill att det skall se mer lyxigt ut”. Hon kan många fina ord, syrran. Hon är duktig på sånt.

I korta ordalag kan man säga att syrran varit väldigt precis med vad hon ville med sin logotype.  Man förstår precis vad som menas med att en text skall vara lite lyxigare. Nåväl. Så här blev det till sist.

 

 


Måndagkväll i Västmanlands huvudstad

Rostat bröd, sallad, majonäs, heta kräftstjärtar (otroligt goda och prisvärda), handskalade räkor, pastej och kokt ägg. En helt vanlig kväll i Västerås.

Inga som helst konstigheter.

 


Jag vet inte om det är för att jag är uppväxt på landet eller för att jag omger mig med en icke representativ kompiskrets men den här undersökningen gjord av Expressen förbryllar mig. Enligt den sitter 44% av de svenska männen ner och kissar. Det är ju helt barockt! Det finns inget mer förminskande för en man än att tvingas sitta ner och kissa. De män som svarat att de sitter ner är förlorade män. Och ni kvinnor som tvingat era män till detta hoppas jag känner ett styng av skuld eftersom ni stulit den där enda lilla lilla stunden då han bakom lyckta dörrar kunde få känna sig som en människa med något somhelst värde.

 


Bokmössan

Andres Lokko skriver i sin krönika att ”Den populäraste ordvitsen i Göteborg just nu är den där man balanserar en roman på huvudet och säger – bokmössan”

Jag testade hemma och det fungerar precis lika bra med lagboken anno 1999. Bokmössan. Viktigt är att uttala på så god göteborska man klarar av. Bokmössan.

Jag tvättar kläder i badkarlet idag har tvätttid i morgon, alltid lika efterlängtat.

Jag fattar inte riktigt varför vi svenskar finner oss i att betala inträde till en vanlig krog. Om det vore uppträdande eller något annat jippo vore det väl motiverat, men betala pengar för att få möjlighet att sedan betala hutlösa 55 kronor för en öl. Vi konflikträdda svenkar är nog det enda folket som går på den billiga (dyra).

Min söndag har sett ut precis som den brukar. Dagens kvällstidning och lunch på magnifika Spicy Hot, som för övrigt är sveriges mest prisvärda restaurang. Idag intogs oxfilé på spett med jordnötssås. Tredje säsongens andra avsnitt av Prison Break och andra säsongens första avsnitt av Heroes har också konsumerats.

Nu skall jag titta på Hjärnstorm på webben. Lysande program som SVT gömt i tablån så inte ens jag som älskar programmet vet när det går.

 


Aftonbladet visar sig från sin bästa sida

Misär i utkanten av landets huvudstad Rangoon sitter barn och äter mitt i en sophög.”

I papperstidningen är denna artikel så finurligt placerad bredvid en artikel som beskriver hur diktatorn låtit bygga en helt ny huvudstad (som jag skrivit om tidigare). Denna information har tydligen inte nått ”journalisten” Wolfgang Hansson (sicket namn förresten) som fortfarande går i tron att Rangoon är huvudstad.

Tyvärr har jag hamnat i ett lite knivigt läge gällande vilken av kvällstidningarna jag skall läsa. I expressen figurerar två av de som finns på min svarta lista (en lista som anger vilka skribenter jag lovat mig själv att aldrig mer läsa ett ord ifrån), nämligen Linda Skugge och Liza marklund (de övriga två är Jan Majlard (DN) och Linda Rosing (knäppgök)). Detta talar naturligtvis emot Expressen. Jag finnes det mycket irriterande att hela tiden vara på sin vakt så man inte av misstag skulle börja läsa nåt från dessa tu.

När det gäller Aftonbladet är gisslet av en annan karaktär. Det är mer av ett ställningstagande. Aftonbladet.se har nämligen börjat förbehålla större delen av sina artiklar för dem som har ”Plusmedlemskap”. Av princip vägrar jag därför betala pengar för den papperstidning jag annars skulle föredra.

Sen skriver ju Mats Olsson i Expressen också. Expressen får det bli. Koncentrerat får jag bläddra i min favoritkvällstidning.

 


Idolfebern har uteblivit

Jag gillar allehanda dokusåpor, eller dokutvåloperor som de heter. Uttrycket kommer från engelskans soap opera där tvål skulle säljas i reklampauserna.

Nåväl. Jag kan reta mig nåt förbannat på dessa idoldeltagare som innan de ”levererat”, för saker och ting levereras nu för tiden, sitt uppträdande sitter och säger att ”om jag kommer vidare så skall jag verkligen visa vem jag är och rocka som bara den, då skall jag verkligen ge ALLT”. Varför inte göra det direkt? Varför låta bli att visa vem de verkligen är och låta bli att rocka idag? Varför göra ett halvdant jobb, hoppas på att man slinker vidare ändå och sen visa vad man går för?

Och den här jeppen då?

Claes Malmberg. Grodan boll. Han skall bära en röd tröja för att ”protestera” mot eller med, eller hur man nu ser på saken, munkarna i Burma som också protesterar mot sitt lands ”junta” (som är en slags militär påhittad regering). Det är mycket om detta i medierna nu. Burma. Varför skulle vi bry oss om ett gäng munkar i ett land man knappt hört talas om. Det jag hade tänkt ta med mig under kategorin kan vara bra att veta var att huvudstaden i Burma heter Rangoon. Jävligt coolt namn. Nu verkar det tyvärr som om Burma BYTT huvudstad till Naypyidaw. Det är inte ens lönt att försöka komma ihåg ett dylikt namn. Men Rangoon, Burmas förra huvudstad, det tar jag med mig.

 


Alright. Detta var mer än jag förväntade mig av min “internetleverantör” som ursäktade sig i ett brev med “Det verkar av någon anledning inte ha skickats ut användaruppgifter till dig vilket det borde ha gjort. Jag har nu åtgärdat problemet och skickat dina uppgifter till dig med e-post.”

”Av någon anledning” betyder i allmänhet att de har dummat sig. Att de har slarvat. Skött sitt jobb på ett dåligt sätt. Det jobb jag betalar dom för att utföra. Jag mår dåligt ända in i själen av att få mejl av det här slaget.