Pinsamt. Kanske. Vet inte.

Jag vet inte exakt vilket år det var, men det var någonstans i slutet av åttiotalet eller prick nittio som jag och ”Allard” (Anders Allard, alliteration – yes) hade odlat squash hela sommaren, levererat den till Yngve (Andersson) och tjänat våra första pengar. Jag har ingen aning vad Allard köpte för sina första penningar (hade varit intressant att veta) men jag köpte en stereo. Med CD-spelare. MED cd-spelare (och skivspelare naturligtvis, alla musikapparater hade det då).  I alla fall. Låt säga att det var 1990, jag är alltså 13 år och lyssnar på det som finns (morsans och farsans skivor och just allt som ges). Men i alla fall så sitter jag och lyssnar på följande:

På tal om Jim Jidhed och Anders Allard så bara måste jag skriva om en episod i våra liv. Vi gick i fyran eller femman och skulle snart gå tillsammans med Barlingbo i sjuan och Anders var förälskad i en tjej i barlingboklassen på ett sådant sätt som man bara kan vara när man går i mellanstadiet. Därför hade han förberett ett band (kasettband, ungdomar) där han spelat in Aliens (Med Jim Jidhed som frontfigur) Only One Woman i en enda följd på hela bandet. Samma låt tiotusen gånger i följd. Han kom således till festen med detta triumfkort i fickan. Denna eviga tryckarlåt som han skulle få dansa med denna kära barlingbo-bo. Här har vi den:

Nåväl. Jag satt i vilket fall hemma och lyssnade på Jim Jidheds skiva ”Wild young and free” och LP-skivan av Trance Dance ”Dancing in the shadows”

Det var tider det. 13-14 år gammal, oknullad och livet liksom väntade på en utan att jag visste om det.

 



This entry was posted on fredag, april 29th, 2011 at 23:04 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

Related Posts

  • No related posts found.

Leave a reply