Journal.

Jag fick ett bord av min vän John för ett tag sedan vilket gjorde mitt gamla bord obsolet (”När en ny, mer funktionell produkt eller teknologi, ersätter en gammal”). Har länge suttit och ruvat på tanken att köra det till återvinningen, men till sist lade jag ut det på Blocket gratis. En tjej hörde av sig i princip omgående och ville prompt hämta bordet direkt. Jag berättade vart jag bodde och hon skulle åka på stört. Tio minuter senare var hon här och ytterligare tio minuter senare låg vi med varandra.

Nej, så var det naturligtvis inte. Hon berättade att hon skulle åka och en och en halv timme senare ringer hon och säger att hon befinner sig på smätvägen. Jag undrade vad i hela fridens namn hon gjorde där och det visade sig att hon och två kompisar hade ”hamnat” där efter att ha åkt kommunalt. Inget ont i det, men det var kanske inte vad jag förväntat mig (att bordet skulle hämtas via kommunala transporter). Hur som helst så talade jag om hur de skulle gå för att hitta rätt och ytterligare en timme senare ringde de igen och befann sig typ på samma plats de var från början. Jag åtog mig då att gå dem till mötes och sen löste sig hela historien. Det visade sig att de hade varit på väg på rätt väg men frågat en cyklist de mötte vart min gata låg och cyklisten hade pekat i tvärtemot riktning varpå de hamnade fel igen.

Hur som haver så var det två små små ungdomar som gick i första ring som skulle flytta ihop (+ ytterligare en kompis som kulle hjälpa flytta) som kom och hämtade bordet. Hoppas dom får det superduper i sina liv framöver med mitt bord.

Missade bussen på väg hem från någon slags festlighet. Tar en Erdinger Weissbier på Bishops i Sumpan och sitter och funderar. Om man har spotify i telefonen så tystnar musiken om någon ringer. Musiken stannar hela tiden. Men den jag vill ska ringa ringer inte. Det är väl dålig mottagning bara helt enkelt.

Vemodet. Ska jag sila ner det till någon slags essens ikväll så tror jag att den innehåller ledsamhet, uppgivenhet, besvikelse, självömkan och beslutsamhet. Från och med snart så ska jag se till att hitta det jag vill ha. Alltså, det jag vill ha som är möjligt att få. Puss på er.

Käkade på restaurant i lördags och till maten beställdes en pava vitt in till kostnaden 550 kronor. Det är ju inte helt billigt för en flarra, men det är inte det som oftast kan vara det som retar mig med vinpavor på restaurang. Det är den där känslan av att man blir blåst. Att vinet jag betalar 550 kronor för kostar typ 79 kronor på systemet eller så. I vilket fall så skrev jag ner vinets namn för att senare ta reda på hur det ligger till med just min 550-kronorstutare.

Resultat: finns inte på systembolaget (bra – i guess). Går att beställa på internet för 33 USD per flaska. Känns förhållandevis okej ändå. Antar att man får betala en massa skatter och tullar och grejer för att ta in sådana grejer till en restaurang.

Har semester idag och i morgon. Tog kvällsbåten på onsdagen och idag har det varit årets stora biltvättardag. Inte mindre än drygt fyra timmar har jag lagt ner på åbäket. Det jag ojade mig för mest var rengöring av fälgarna, brukar vara envis smuts på sådana ställen. Men efter ett hett tips från kompis John om ett ”supermedel” för fälgar satte jag igång. Mina förväntningar på Sonax Superduper fälgrengöring var högt ställda men ojojoj vad det medlet överträffade mina förväntningar. Spraya på, borsta med diskborste och sen har ni före och efter här:

Före:

Och efter… kliniskt rent. Fanimig inget annat än magi.

Efter att sommarsulorna var rengjorda var det dags att skruva fast dom på själva bilen. Däckbyte således. Det var länge sedan man var så här skitig om händerna. Men på nåt vis känns det najs att smutsa ner sig lite ordentligt.

Efter det följde tvätt av mattorna med gummirengöringsmedel, dammsugning av hela bilen samt rentorkning av alla plastytor inuti bilen. Avslutningsvis tvätt med svamp och vaxning med svart pigmentvax. Men fint blev det.

Slutresultat. vad gillar ni min nya släpvagn?

Idag på lunchen pratade vi om barnfattigdomen som är så på tapeten just nu. Det hela föranleddes av gårdagens agenda som berörde ämnet och vi kom in på vad det får för konsekvenser för barn i exempelvis skolan. Att barn tvingas tacka nej till alla möjliga aktiviteter på grund av att de inte har råd, att man inte kan följa med på Gröna Lund eller på klassresan. Jag tänker mig att situationen är densamma i idrotten. Att barn tvingas välja bort idrotten på grund av att familjen inte har råd med utrustning eller andra gemensamma kostnader man förväntas stå för.

Under lunchen talade vi också om att det också är svårt för andra icke-fattiga familjer att ”hjälpa till” även om man skulle vilja betala de fattiga barnens resor/utlägg eller vad det nu må vara. Det följer naturligtvis en hel del skam i detta med fattigdom och barnen kommer nog envist hävda att de inte kan/vill följa med snarare än säga att de inte har råd.

Detta fick mig att fundera på om det inte borde kunna gå att skapa någon slags solidarisk modell. Jag menar att om vi utgår från att även de fattiga barnen vill delta i dessa aktiviteter och att det faktiskt finns ganska många icke-fattiga familjer som gärna hade betalat lite mer för att de mindre bemedlade också ska kunna få följa med på aktiviteter.

Jag började med att ta reda på Rädda Barnens definition av barnfattigdom (eftersom det verkar vara den allmänt accepterade definitionen). Rädda barnen räknar ut barnfattigdomen enligt följande formel:

Disponibel inkomst per konsumtionsenhet
Inkomststandard = —————————————————-
Norm för baskonsumtion + Boendenorm

Kort sagt kan man säga att den första faktorn disponibel inkomst per konsumtionsenhet handlar om familjens inkomster dividerat med antalet medlemmar (barn och vuxna viktas olika). Denna dividerar man sedan med SCB:s norm för baskonsumtion + SCB:s boendenorm som är lite olika beroende på vart i landet man bor. (i mitt tankeexperiment med skola eller idrottsklubb bor ju alla på samma ort vilket underlättar beräkningen).

Alla som hamnar på en inkomststandard under 1,0 betraktas som fattiga enligt Rädda barnen. Den som hamnar på 2,0 har alltså dubbelt så hög inkomststandard än den som ligger på gränsen till fattigdom.

Det är alltså fullt möjligt för vem som helst att räkna ut denna inkomststandard för vilken familj som helst och utifrån den konstruera ett lämpligt solidariskt minisystem i form av en klubb eller klass där man betalar utifrån inkomststandarden. Och alla som ligger under 1,0 bör således vara befriade från att betala.

Givetvis skulle det eventuellt skapa ett visst moturval som det heter på försäkringsfikonspråk, dvs att fattiga i högre utsträckning skulle vilja ha sina barn på ett sådant ställe. Om så blir fallet borde å andra sidan möjligheterna för sponsring/bidrag/andra barmhärtiga inkomster kunna vara möjliga (det är ju trots allt inga fantasisummor som krävs för att bekosta en normal klass eller normalt lags föräldrautlägg).

Jag kanske är naiv, det kanske inte är möjligt eller ens efterfrågat. Men det handlar om förhållandevis små pengar för de bemedlade och hjälpsamheten tror jag inte saknas. Dessutom finns massor av forskning som stödjer att vi människor hellre stödjer sådana som finns i vår fysiska närhet än de som finns längre bort.

Det händer då och då att rena självklarheter sopar undan hela min värld så som jag ser den och vad jag förväntar mig av den. Senast i morse när jag på bussen på väg till jobbet satt och lyssnade på Filip och Fredriks podcast. Ni som också vill lyssna till deras podcast hittar den här. I vilket fall så ringer de upp en gammal farbror (76 år) från Piteå som drev något som de kallade för David mot Goliatkamp mot ett (?) köpcentrum (kanske inte finns fler än ett…) eftersom han ansåg att köpcentret skulle ersätta de glasögon som gått sönder då han promenarat rätt in i en automatiskt öppnande glasdörr som inte hade öppnat sig för honom. de snicksnackade med gubben och han berättade om sitt liv där han hade lite olika återkommande aktiviteter som att den eller den dagen så lämnade han in tipset, en annan dag träffade han ett gäng gamla kompisar på en kinarestaurang och spisade mat och diskuterade livet.

Två saker föll på plats i mitt huvud. Dels att jag ändå på nåt sätt ser fram emot detta fullständigt fria pensionärslivet, men framförallt det faktum att jag gillar gamla människor. De har så mycket livskunskap, erfarenhet och minnen från tider som inte längre finns. de har också levt nästan hela livet och har således en riktigt livshistoria att berätta. De har hört och läst så mycket och kan alla historier. Sen är de allra flesta lugna och fina människor som ofta tänker på sina medmänniskor i första hand. Men det är väl nåt som kommer med livets insikter antar jag.

Hur som helst. Den insikt jag pratar om som tumlade om mig och gjorde mig mycket sorgsen var:

Att när jag själv blir så där gammal så kommer det inte finnas några sådana människor kvar. Det kommer inte finnas någon som kan de här historierna från tider jag inte själv varit med om. Förhoppningsvis är jag själv en sådan gubbe, men det kommer inte alls vara samma sak. Det gör mig verkligt sorgsen.

Jag vet inte, men det man får hoppas på är väl att jag som en mycket gammal man kan fascineras av ungdomarnas leverne och nya tekniker (som jag för länge sedan slutat intressera mig för) och kanske glädja mig lika mycket med det som jag gör av gamla männsikor idag. Och vem vet, kanske hittar vi någon slags symbios i det. Vi gamlingar och ungdomarna.

Ni som kan er Filip och Fredrik känner igen den här gubben. Tycker han passar här. I dubbel bemärkelse.

Idag var det dags för tandhygienisten igen. Jag har skrivit om henne i inlägget The Devil tidigare, det kan ni läsa här. Det är verkligen avskyvärt och sen muttrar hon om att jag MÅSTE använda några jäkla gumminklädda pinnar och peta med mellan tänderna varje dag (och så tandtråd då förstås) eftersom det blöder när hon rafsar runt med sina redskap i munnen på jakt efter tandsten. Så här mycket kan jag säga: Ingen person i hela världen som fortfarande har puls kan undgå att blöda av hennes ”behandling”.

I alla fall så gör hon sin grej. Jag genomlider snällt men orkar bara inte låtsas trevlighet den här gången utan är rättså tvär mot henne och håller på och trotsar och har mig. mycket omoget, men man förlorar sin själ hos Marita. Efter spektaklet så går jag ut till repan och ska betala och en ganska söt (sköterska?) tar betalt och frågar hur det var och jag svarar att det var fruktansvärt. Hon frågar då men du kommer tillbaka ändå i alla fall. Detta får mig att inse. Jag MÅSTE kanske inte gå dit. Eller i alla fall inte så ofta som dom vill. Det är en god tanke.

Senare på kvällen är det innebandyträning med arbetskompis Björns lag. Det var jobbig sak nummer två idag. Det var riktigt riktigt många år sedan jag var så förbannat slutkörd som jag var idag. Björns brorsa Claes var målvakt i mitt lag och han var en riktig jävel att jaga på oss, satt där bak och hojtade löp upp längs kanten eller hjälp till i mitten eller nåt annat som gjorde att man var tvungen att pressa sig ytterligare trots att jag emellanåt var spyfärdig. Och jag menar bokstavligen spyfärdig.

Jag har ju för enkelhetens skull lagt denna journal på en egen domän, herre.se, vilket inte precis underlättar uppdateringar i det bakomliggande. Jag borde verkligen ta tag i detta med SQL-servrar och FTP-servrar och protokoll och HTML och allt det ansvar man borde ta som ägare av en domän. Men jag har aldrig riktigt orkat göra det.

Idag i allafall så är själva bloggmotorn uppdaterad (och kors i taket så finns alla föregående inlägg kvar, sist lyckades jag ju fippla bort alltihopa (därav att alla bilder från gamla inlägg saknas)). Laddade hem ett program för hantering av FTP-servern (där all digital information på herren och lite andra gamla projekt ligger) och lyckades till sist få till det. För att fira det så fick herren ett nytt utseende. Omväxling förnöjer sägs det ju.

Slänger in en bild jag hade tänkt skriva om för ganska länge sedan. En övergiven godispåse från SF full med godis som får mig på både gott och dystert humör samtidigt.