Idag på lunchen pratade vi om barnfattigdomen som är så på tapeten just nu. Det hela föranleddes av gårdagens agenda som berörde ämnet och vi kom in på vad det får för konsekvenser för barn i exempelvis skolan. Att barn tvingas tacka nej till alla möjliga aktiviteter på grund av att de inte har råd, att man inte kan följa med på Gröna Lund eller på klassresan. Jag tänker mig att situationen är densamma i idrotten. Att barn tvingas välja bort idrotten på grund av att familjen inte har råd med utrustning eller andra gemensamma kostnader man förväntas stå för.
Under lunchen talade vi också om att det också är svårt för andra icke-fattiga familjer att ”hjälpa till” även om man skulle vilja betala de fattiga barnens resor/utlägg eller vad det nu må vara. Det följer naturligtvis en hel del skam i detta med fattigdom och barnen kommer nog envist hävda att de inte kan/vill följa med snarare än säga att de inte har råd.
Detta fick mig att fundera på om det inte borde kunna gå att skapa någon slags solidarisk modell. Jag menar att om vi utgår från att även de fattiga barnen vill delta i dessa aktiviteter och att det faktiskt finns ganska många icke-fattiga familjer som gärna hade betalat lite mer för att de mindre bemedlade också ska kunna få följa med på aktiviteter.
Jag började med att ta reda på Rädda Barnens definition av barnfattigdom (eftersom det verkar vara den allmänt accepterade definitionen). Rädda barnen räknar ut barnfattigdomen enligt följande formel:
Disponibel inkomst per konsumtionsenhet
Inkomststandard = —————————————————-
Norm för baskonsumtion + Boendenorm
Kort sagt kan man säga att den första faktorn disponibel inkomst per konsumtionsenhet handlar om familjens inkomster dividerat med antalet medlemmar (barn och vuxna viktas olika). Denna dividerar man sedan med SCB:s norm för baskonsumtion + SCB:s boendenorm som är lite olika beroende på vart i landet man bor. (i mitt tankeexperiment med skola eller idrottsklubb bor ju alla på samma ort vilket underlättar beräkningen).
Alla som hamnar på en inkomststandard under 1,0 betraktas som fattiga enligt Rädda barnen. Den som hamnar på 2,0 har alltså dubbelt så hög inkomststandard än den som ligger på gränsen till fattigdom.
Det är alltså fullt möjligt för vem som helst att räkna ut denna inkomststandard för vilken familj som helst och utifrån den konstruera ett lämpligt solidariskt minisystem i form av en klubb eller klass där man betalar utifrån inkomststandarden. Och alla som ligger under 1,0 bör således vara befriade från att betala.
Givetvis skulle det eventuellt skapa ett visst moturval som det heter på försäkringsfikonspråk, dvs att fattiga i högre utsträckning skulle vilja ha sina barn på ett sådant ställe. Om så blir fallet borde å andra sidan möjligheterna för sponsring/bidrag/andra barmhärtiga inkomster kunna vara möjliga (det är ju trots allt inga fantasisummor som krävs för att bekosta en normal klass eller normalt lags föräldrautlägg).
Jag kanske är naiv, det kanske inte är möjligt eller ens efterfrågat. Men det handlar om förhållandevis små pengar för de bemedlade och hjälpsamheten tror jag inte saknas. Dessutom finns massor av forskning som stödjer att vi människor hellre stödjer sådana som finns i vår fysiska närhet än de som finns längre bort.
