Euro-vision

Jag har inte följt spektaklet så väl i år, men min vision vad gäller eurovision (eller i alla fall gissning) är att följande tre hamnar i topp:

Israel
Azerbadjan
Danmark

Oklart i vilken ordning.

 


Blandade känslor

Jag har varit bortrest de senaste tre dagarna så jag är inte hundra på att detta skedde idag. Men jag får för mig att jag inte såg den där påsen hänga där då jag kom hem i fredags kväll. Således har någon hängt en påse på mitt postfack nere i entrén till där jag bor.

Detta är alltså vad som hänt: Klockan 10:10 blir jag hämtad av Anders för att åka och spela finalspel i SIL i innebandy (vi förlorade mot ett mycket bättre lag med 9-3). Vi spelar matchen och därefter tar jag och Per en fika i Sundbyberg. Jag äter räkmacka och Per libanesiskt tallrik. När jag kommer hem igen strax efter två hänger en påse på mitt postfack. jag ser den först när jag är på väg ut för att sätta mig i solen för att läsa. I påsen finns följande:

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg där jag gav mig själv en notering om att köpa Jo Nesbös Pansarhjärta då den kommer som pocket. Någon har alltså lagt just den boken i en vit plastpåse, fäst den vid min postlåda och skrivit en lapp med mitt efternamn på (felstavat dessutom) vid en tidpunkt jag inte varit hemma. Har samma person försökt ringa på för att överlämna boken personligen? Vem i hela fridens namn har gjort detta? Varför ger sig personen inte till känna? Varför skulle någon göra sig besväret att köpa en bok, ta sig hem till mig och lämna denna bok? Rimligen borde det vara någon som läser denna sida då det är, mig veterligen, här som är enda stället där jag uttryckt att jag avser köpa Jos bok. Handstilen på lappen är ganska darrig. är det någon gammal person som lämnat detta eller är det någon som gjort sig till? Jag bläddrar igenom boken efter ytterligare ledtrådar och finner följande mellan del tre och del fyra:

”DET HÄR ÄR VÄL DIN?” Nej det är ”det” inte. Det heter ”Den här är väl din”. Varför skriver människan med versaler? Finns det någon anledning till att lappen ligger just exakt där den ligger, på just den sidan den råkar finnas. Inte kan den ha hamnat mellan två delar av en slump. Och vad betyder det i sånt fall? Har påsen hängt där längre än jag trott? Båda lapparna är skrivna med tuschpenna (grön och svart). Vem skriver saker med tuschpenna? Att någon skulle lämnat den av misstag ser jag som helt orimligt. Den är alltså inte skickad per post, den är lämnad.

Jag blir störd över sådana här saker. Att den som lämnat den inte ger sig till känna. Är det någon som vill mig illa? Är det någon som håller koll på mig? Varför göra sig detta besvär? Frågorna är väldigt många.

Samtidigt blir jag glad eftersom det är en bok jag verkligen vill ha. Nå. Vem har gett mig den?

 


Something’s fishy

Vi svenskar har naturligtvis koll på basshunter. Boten anna-basshunter ni vet. Vi svenskar känner även till youtube. Jag tror inte jag behöver gå in ytterligare på någotdera. Dock. Något luktar när vi talar kombinationen youtube och basshunter. Någon (läs Jonas Altberg AKA basshunter) fipplar med youtube. Söer man på mest visade filmer (typ) så får man oroväckande många träffar på just denne basshunter. Exempel:

Now you’re gone (engelska versionen av boten anna) – 84,2 miljoner visningar.

Boten anna (svenska versionen av boten anna) – 25,3 miljoner visningar.

All i ever wanted – (lite perspektiv – låten har följande listplaceringar som sina bästa: Irland 2:a, Österrike 15:e, Tyskland 35:e… och ja det var det) – 25,2 miljoner visningar.

Vi sitter här och ventar* och spelar lite DotA** (obs låt på svenska om tvspel) – 25,1 miljoner visningar.

Den här finuerlige jonas altberg har alltså byggt någon slags boten anna som på något vis visar hans egna videor hela tiden om och om igen (och tydligen med olika ip-nummer hela tiden eftersom youtube håller koll på sånt). Impressive.

*ventar = snackar på ventrilo = typ som att prata i telefon fast många samtidigt och gratis över internet samtidigt som man spelar nåt spel.

**DotA = spel som man kan spela när man ventar* = defence of the acients (är en inofficiell karta till blizzards warcraft III).

 


Just det…

 


Komihåg-lapp till mig själv

När de kommer som pocket, köp följande böcker:

Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist

Pansarhjärta av Jo Nesbö

 


To innebandybankett we go.

image

Och så tjusiga är vi på våra innebandybanketter.

 


Jaså det var utpressning

Såg detta på Buzz idag. Så roligt att jag skrattade som en sinnessjuk ikväll.

 


Gummerad

Ibland. Ibland som inte infaller sig så sällan som jag nog egentligen vill erkänna sysselsätter jag mig med saker som jag inbillar mig är av en aning udda karaktär. Jag skäms inte för det. Inte alls. Det är väl närmast så att jag stör mig över att dessa egenheter ska sättas upp på min minuslista när en framtida älskling summerar mig.

Hur som helst. Ikväll har jag roat mig med att finkammat nätet efter dikter, filmklipp och texter efter våra diktare. Det hela började med att jag sökte efter mig själv och fick upp Gunnar Ekelöf som träff. En av våra stora diktare. Youtubade honom. Sökte på Tranströmer och på Strindberg och något som stör mig är att dessa diktare inte verkar så världsfrånvända eller konstiga som jag inbillar mig då man läser det de skrivit när man ser dem på film. Både Tranströmer och Ekelöf är helt vanliga personer. Med vanliga människors våndor och plågor. Ändå har de haft förmågan att sätta ord på saker som folk i allmänhet uppenbarligen har svårt att sätta ord på. I alla fall i korta ordalag.

Det är egentligen bara Strindberg som inte figurerar på film (av naturliga skäl). Men Det finns ett antal klipp med Ingemar Bergman där han pratar om Strindberg och någonstans glädjer jag mig åt att Strindberg får lov att behålla sin mystik som Tranströmer och Ekelöf ikväll har förlorat.

Jag vet att jag citerat detta förut, men det sätter fingret på min fruktan för döden på ett sånt sätt att det gör mig mörkrädd.

Svarta Vykort

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.


 


Fråga

Snabb fråga bara. Hur många gånger behöver man ge upp innan man gett upp?

 


Glastrumpet

Jag vill helst betrakta mig själv som en bekymmersfri prick. En som tar livet med en klackspark. Att det inte är så viktigt.

Ibland vet jag inte om det är för att jag övertygat mig själv om den bilden av mig själv eller om det verkligen ligger till på det viset som gör att jag byter fot och saknar det där mörka. Poesi, svåra låtar, vemod, missmod och självömkan. Plötsligt vet jag inte ifall det är den här dystra jeppen som är jag eller den bekymmersfria. Vilken är sanningen. Vem är den som jag kallar mig själv.

Sanningen är sannolikt den att det inte finns någon sanning. Jag är lite av allt precis som du är lite av allt.

Ni som har spotify kan ju roa er med att lyssna på den låt jag lyssnar på under tiden jag skriver detta. Det är en finländsk ballad som heter Sama Nainen och spelas av Chisu.

Hur som helst var tanken att jag skulle skriva ett par rader om vårat systembolag. Den enda butik som man inte behöver spara kvittot från eftersom alla butiker har exakt samma utbud (typ) och samma pris vilket gör att det inte finns någon människa som först handlar någonting på systemet för att sedan gå in i ett annat systembolag för att handla nåt annat. Och det är ju precis inte som att man behöver bevisa att man inte stulit på Coop om man inte har kvittot kvar på den flaska kosken som finns i påsen. Leve monopolet.

 


i övrigt status quo

Men i allt väsentligt övrigt så var läget oförändrat.

 


Kort om begravning

Morfar gick och dog och i fredags var det dags för begravning. Det var således hans fru som begravdes förra gången.

Jag är 33 år gammal. Jag har varit på tre stycken begravningar. En vart elfte år med andra ord, med en något högre frekvens de senaste fem åren. hur som helst så blev jag varse att detta med att smycka vägrenen utanför de sörjandes hus med granris och blommor är något synnerligen gotländskt (bild nedan).

I min familj var vi överens om att det är fint att göra så. Men så är vi gotlänningar också. I alla fall till börden.

Nytt för denna begravning var att jag och lillebror Jocke fick bära kistan ut till själva likbilen (bild). Nu var dörren in till kyrkan så smal så det hade inte varit ett rimligt alternativ, men annars tycker jag det är tjusigare när man bär på det där amerikanska viset på axeln (bild).