Jag kan bara inte låta bli

För det mesta nu för tiden orkar jag inte skriva saker som jag irriterar mig över men idag kan jag fanimig inte låta bli.

Lyssnade på ett reportage på radion på väg hem från jobbet där de berättade att svenska staten och näringslivet satsat ett antal miljoner för att skapa reklamfilmer som ska marknadsföra Sverige under världsutställningen i Shanghai som startar den 1 maj i år. Inget konstigt med det. De har valt att i reklamfilmerna visa glittrande sjöar, skog, natur och så vidare. Det medverkar tydligen vissa personer i filmen också, bland annat någon som paddlar kanot. Inget konstigt med det heller.

Nu hade ”reportern” hittat ett stort scoop i och med detta. Vi visar nämligen inga handikappade i filmen. Inte heller feta personer. Detta framställdes som att filmen i och med detta inte visade en korrekt bild av Sverige eftersom vi ju exempelvis har cirka 100.000 fysiskt handikappade i landet. ”Reportern” gick på filmmakarna som bara den och frågade varför de inte tagit med handikappade och feta personer i filmen.

Inget ont om ”reportern” (som uppenbarligen inte tänker över huvudtaget). Reportrar ska jaga nyheter, orättvisor, missförhållanden eller annat av allmänintresse. Men den ansvarige utgivare som valt att sända det här reportaget är, för att tala klarspråk, dum i huvudet.

Tyvärr så kunde inte stackarn som producerat filmen svara reportern något vettigt utan svarade undvikande och i stil med ”ja man kanske kunde tagit med några rullstolsburna också”. Och så vidare.

Därför svarar jag istället för reportern. Nej vi har inte tagit med handikappade eller feta i vår film där vi ska marknadsföra Sverige helt enkelt för att detta inte är något som är särskilt unikt för vårt land. Handikappade och feta finns väl för i helvete i precis samtliga länder i hela världen. Det finns väl för satan inget unikt svenskt i det. Ta och åk hem med dig, lilla reportern, och tänk om. Och tänk med hjärnan nästa gång.


 


Slappis utan vikt

Det var ett tag sedan jag vägde mig nu… jag hade nån slags idé om att jag skulle väga mig varje dag men så har det sannerligen inte blivit. Sist jag vägde mig var den 12 april och då var noteringen 79,7 kilo.

Efter ett antal dagars slappande och smitande från löpandet tog jag idag min ”vanliga” runda på 8,46 kilometer. Idag på 4 min 52 sek per kilometer. Helt okej tycker jag nog. Men det gick lite snabbt ut vilket jag fick svar på när jag var på väg hem igen. Det blåste nämligen rätt ordentligt och jag hade haft vinden i ryggen på väg bort. Man märker sällan medvinden. Den märktes när den var emot kan jag låta meddela. Särskilt när jag var lite trött.

 


Läser och läser

Har suttit och läst en massa texter jag skrev för ungefär fyra år sedan. Jag hade saker att skriva om då. Det kan jag sakna idag.

För övrigt så saknar jag samma saker nu som då. Faktum är att inte särskilt mycket har förändrats sedan dess över huvudtaget.

 


Tvätt

Idag tvättar jag sånt som behöver tvättas. Men dock inte det som egentligen mest behöver tvättas. Eller alltså. Jag skulle egntligen behöva tvätta kläder men jag tvättar lakan, handdukar, duntäcke, dunkuddar, madrassöverdrag och sofftyg.

Men jag kanske hinner med att tvätta lite kläder på slutet också. Kanske.

 


Allt och inget lika

Idag har det varit en dag. Det är allt som oftast på det viset. Egentligen har ingenting hänt. Samtidigt är allt förändrat. Ingenting är exakt likadant som det var igår. Fast förändringen är så liten att man inte ser på det som en förändring. Jag har levt ytterligare en dag och har således en dag mindre kvar att leva. Det känns deprimerande. Jag vill inte att ens dagar ska vara som nummerlappar där rullen innehåller ett specifikt antal lappar.

Jag ansträngde mig och skalade räkor ikväll. Toast skagen och ett glas vin. La bud på en bil. Ford Focus -07. Sjuttiotusen. Tittade på Millennium. Besökte Coop. Köpte dasspapper och tvättmedel bananer och mjölk. Köpte inte till exempel tårta eller godis.

I detta nu sitter jag och lyssnar på Thåströms ”Kärlek är för dom”. Det är en rätt passande låt.

 


Nära döden och döden

Sprang nästan nio kilometer i måndags och kanske satt den träningen fortfarande i idag när jag var ute och joggade. Hur fort jag kan springa avgörs av två saker. Dels hur mycket lungorna klarar (flåset) och dels hur man rent muskulärt orkar belasta. I vanliga fall avgörs min maxgräns av luften, dvs hur mycket jag lyckas syresätta. Det är relativt ovanligt att benen helt enkelt inte orkar springa fortare.

Så var det dock idag. Gav mig iväg ut och kände redan efter två kilometer att det inte fanns något egentligt bett i steget. Resultatet blev att jag släpade mig runt de 8.48 kilometerna på 43 minuter och 18 sekunder (5,06 per kilometer, ändå inte skäms-dåligt). Men jösses vad slut jag var i benen. Knappt andfådd.

Det var nära döden det. Appropå döden så dog morfar idag, han blev gammal som ett troll.

 


Nyponsoppa

image

Nåt av det godaste som finns är hemmagjord nyponsoppa med grädde och mandelbiskvier. Herrejösses vad jag ätit det mycket när jag varit hemma på Gotland i helgen.

 


Fisketur

image

image

image

Hemma på ön och första dagen skulle det fiskas. De fiskegalna åkte klockan sju på morgonen. Jag och Jockes flickvän Frida åkte vid halv tiosnåret. Fiskeriet bestod för vår del i att grilla korv och dricka kaffe. Egentligen exakt samma som den jakt jag brukar vara med på. Vi fick ingen fisk över huvudtaget. En av farsans kompis, Kjell, fick dock en liten stackare. Så vi roade oss med att låta Jockes och Fridas hund Yazza apportera fiskstackaren. Här nedan ser ni henne apportera.