Jag vet inte

Jag var på en slags seminarium idag. En rad av föreläsare skulle jag vilja kalla det. Dagen avslutades med Owe Wickström. En religionspsykolog som skulle ge en ”tänkvärd avslutning av den formella delen av dagen”. Jag, som har mina stunder av melankoli och grubbleri, sögs naturligtvis in i denne norrlännings fina föreläsning om det stora i livet. Vi fick också med oss hans bok Långsamhetens lov.

På tåget hem sover jag, precis som jag brukar, men vaknar någonstans på vägen och kan konstatera att tåget är kraftigt försenat. Jag har inte längre något behov av att sova och plockar därför fram Långsamhetens lov och börjar läsa förordet.

När jag läst det blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken då en översvallande känsla kommer över mig. En känsla av att det här är boken som jag kommer titta tillbaka på och säga att det var då jag bestämde mig för att ändra inriktning i mitt liv. Göra det där som det är tänkt att jag skall göra.

Jag måste lägga ifrån mig boken eftersom jag inte vet om jag vill ändra inriktning. Eller jag kanske vill det, men inte just nu. Jag måste få fundera på den saken en aning till.

Förordet nämner något om att livet reduceras till ett hafsigt rusande mellan olika projekt och ett vagt tal om att -sedan, när jag får tid, skall jag ta det lugnt-. ”Allt för sent börjar jag inse att jag inte unnat mig att leva”

Det är inte avsaknaden av känslan av att leva som jag reflekterar över utan känslan av att jag inte lever mitt liv. Att jag inte lever det liv som det ska levas. Känslan av att det är dags att börja det livet snart.

Att det är hög tid att sätta ner foten och leva det där livet som inte är det livet jag lever nu.

Får se när jag fortsätter läsa i Långsamhetens lov. Den är ju trots allt skriven i korta korta tänkvärda fristående kapitel. Kanske ett eller ett par inte kan skada…

 


Mobilresan

1997 köpte jag min första mobiltelefon. En Nokia 2110. På den tiden var det fortfarande ganska ballt att prata i mobiltelefon. Det kostade typ 7 spänn i minuten och jag var helt upprymd av detta med att ha en egen mobiltelefon. Samma år flyttade jag till Sundsvall och telefonen fick följa med mig på resan.

Efter nåt år bytte jag ut den mot en Nokia 6110. Snygg och elegant i ett skal som skiftade färg mellan blått och grönt beroende på hur ljuset låg på. Den köpte jag i Sundsvall -99 eller så och minns att jag var mycket mycket nöjd med den.

Nyinflyttad till Stockholm åkte jag ut till Elgiganten i Kungens Kurva och inhandlade en Ericsson T29. En oerhört snygg telefon tyckte jag. Det var väl därför jag bytte från Nokia till Ericsson. Med den telefonen var det enbart problem. Den gick sönder gång på gång. De bytte ut den gång på gång och till sist fick jag välja fritt en annan telefon eftersom T29-an var helt hopplös. Jag tvivlar på att det finns ett enda fungerande exemplar idag av T29.

Istället för T29-an valde jag en Samsung (inte exakt som den på bilden, men snarlik). En av de absolut första som hade polyfonisk ringsignal. Väldigt roligt. I ungefär två dagar. Telefonen som sådan var användarmässigt fullständigt värdelös. Men den fungerade i vilket fall att ringa på och fick hänga med ett tag. Mitt ex lillebror fick den av mig när jag köpte en ny senare.

W700i blev nästa telefon. Om jag inte minns fel, den första walkmantelefonen. Dvs med vettig mp3-spelare inbygg och vettiga hörlurar. Det var också den första telefonen jag ägt som hade inbyggd kamera. Jag vill minnas att jag var väldigt nöjd med den här modellen och blev redigt besviken på min nästa telefon. Brorsan köpte den här av mig för 500 spänn och den använde han ända fram i 2009.

K800i är på alla sätt en dålig telefon. Tung, otymplig, meckig i menyer och enbart jobbig att ha med att göra. Trots att micro-SD-kortet hade kommit gick det inte att lyssna på musik i den eftersom mediaspelaren skrek 2001 och inte 2007 (eller vad det kan ha varit). Det enda som var bra med den var den faktiskt och i mångt och mycket briljanta kameran. Bra upplösning, blixt, linsskydd och en massa finurliga finesser. I kameran alltså. Den mobilen gick ett väldigt tragiskt öde till mötes och blev både dränkt och spikad till döds.

K530i var min första jobbmobil. Inget ont om den egentligen eftersom jag egentligen inte använt den till annat än att just ringa i eftersom min arbetsgivare sett till att stänga av alla andra funktioner såsom videosamtal, internet, mms osv osv. Kass kamera och kass musikspelare. Vi är nog kvar i 2007 om jag minns rätt.

W890i en telefon jag fortfarande äger och brukar. Kameran är inte mycket att hurra för men bortsett från den är det den med i särklass smartast gränssnitt. Jag upptäcker fortfarande idag supersmarta ”användarvänligheter” såsom att man kan skriva (utan att gå in i telefonboken) namn (med T9 givetvis) eller nummer och den listar alla tänkbara alternativ som passar in både på vilket namn jag kan tänkas skriva eller vliket nummer jag avser knappra in. En i mångt och mycket fullkomlig telefon i användarvänlighet. Väldigt bra musikspelare.

Sen visade det sig att jobbet hade pensionerat en gubbe som hade en ”smartphone” och där vi hade tecknat nåt treårsavtal som inte kunde brytas och jag blev tillfrågad om jag ville ta över denna ”smartphone”. Det var inte så smart av mig. Tanken var att kalender och mejl skulle sunkas med jobbets och det var ju förträffligt. När det funkade. Det gjorde det. Ibland. Stor som en ordinär tegelsten och ungefär i den viktklassen också. Batteritid: cirka 10 timmar. Kort sagt en ganska obrukbar telefon.

Av ovan nämnd anledning bytte så småning om firman ut den förra ”smartphonen” mot en annan ”smartphone”. Batteritid: något bättre, kanske uppemot en och en halv dag (!). Den här telefonen skulle nog faktiskt kunna vara ganska användbar om inte arbetsgivaren hade valt att bygga in egna mejl- och kalenderprogram ”som håller högre säkerhet” i telefonen som gör att det tar en halv evighet att 1. logga in i exempelvis mejl och 2. synka mot mejl.

Många telefoner har det blivit. En del bättre än andra. Något som bekymrar mig väldigt mycket är att utvecklingen absolut inte går i rak riktning mot bättre och bättre utan att det även idag dyker upp riktigt dåliga telefoner. Varför skall det behöva vara så?

 


Det är bra nu

Det är bra nu. Det är i alla fall så jag känner. Och på nåt vis är det ändå det som är det viktiga. Det finns ingen objektivitet i när det känns bra eller inte. Känns det bra är det bra och inte tvärtom, alldeles oavsett under vilka omständigheter det känns bra. Fattar ni?

Alltså. Har du fått sparken, amputerat alla armar och ben, blivit lämnad, retad, mobbad och fan med hans moster men det känns bra så är det bra liksom.

Det är bra nu.

Jag baserar i alla fall det på att jag har haft en osedvanligt trevlig helg, finner jobbet roligt, börjar hitta tillbaka till någotsånär kondition, har blivit erbjuden en lägenhet i Stockholm (ja, ett förstahandskontrakt). Det är nog några betydande faktorer.

Jag kan inte hjälpa det. Men jag är en sucker för sånt här (se bild). Jag gillar nya produkter, köper och testar allt nytt, funderar på om just detta är något för mig (vilket det oftast inte är). Det kan handla om kaviar med oboy-smak eller vadfan som helst. Jag gillar den här ovisshetskänslan med nya saker, att man inte riktgt vet vad det är man skall få prova, skall det vara en bra eller en dålig sak?

Nu är kanske inte mellanmjölk en särdeles ”ny” produkt. Men min hjärna funkar inte så. Jag blir nyfiken, överraskad och glad på en och samma gång när jag ser den där mellanmjölken stå där i hyllan i sin nya svarta kostym. Naturligtvis köper jag den direkt och känner stor sorg över att mellanmjölken om ett par veckor kommer få ta på sig sina gamla tråkiga kläder igen. Usch vad tråkigt.

Det kanske inte är så bra trots allt…

 


Inga konstigheter

Min dag sammanfattad.

06:30-06:39 Snoozar en gång och stiger ur sängen
06:39-07:04 Hygienaktiviteter
07:04-07:12 Promenad till tåget
07:14-08:05 Tågresa till Stockholm (sover)
08:05-08:20 Tunnelbana till jobbet
08:20-08:50 Kaffe, startar datorn.
08:50-09:45 Tar emot ny konsult, visar runt och sätter honom i jobb
09:45-11:20 Processgenomgång med kvalitetsansvarig
11:20-11:35 Lunch
11:35-12:00 Kaffe och förbereder statistik
12:00-12:55 Statistikmöte
13:00-14:00 Möte angående ny produkt (kaffe)
14:00-14:20 Förevisar ny produkt
14:20-15:00 Förbereder beslutsunderlag till nästa möte
15:00-16:30 Möte kring avsteg från regelverk (kaffe)
16:30-16:40 Bestämmer hur konsulten skall jobba framöver
16:40-17:15 Skickar ut besluten kring avstegen (15:00)
17:15-19:30 ”Vanligt” ärendejobb
19:30-19:40 Surfar på Internet
19:40-20:07 Tar mig till tåget
20:07-21:07 Tåg tillbaka till Västerås (sover)
21:07-21:15 Promenad hem
21:15-21:20 Byter om
21:20-21:50 Sju kilometer asfaltslöpning
21:55-22:50 Kollar på Ballar av stål på Tv5, belönar mig själv med ett glas juice och två Refreshers. Duschar och skriver detta i reklampauserna.

Precis hemma från löpningen

Och så belöningen

Välkommen nya fina fina vecka. Måndagar är helt underbara.

 


En dansande björn i alla fall.

Varenda jävla år. Vart enda helsikes år. Samma sak. Vi röstar fram en kuklåt till Juron. Malena Erman, mer motbjudande person har jag sällan skådat.

Här följer min och farsans smskonversation under schlagern:
Farsan (21:11): 4 an eller 11 an
Jag (21:13): Skit på dig. Dawn Finer.
Farsan (21:14): SORRY !
Farsan (21:21): Jag har ångrat mig. tinga ling
Jag (21:22): Den dansande björnen är min favorit.
Farsan (22:04): SKIT PÅ DIG!!!
Jag (22:04): Fy fan.
Farsan (22:05): HI HI Ha!

Jaja. Vi vill väl komma dåligt till helt enkelt. Det är väl så. Nåväl. Det fanns många bra låtar ikväl och vinnaren är inte särdeles dålig. det är bara jag som stör mig på Den där Malena. Jag stör mig på alla pompösa personer. Tänkte jag skulle göra en lista över vilken ordning jag vill ligga med artisterna i schlagern.

1. Caroline af Ugglas
2. Agnes
3. Molly (är det ens lagligt?)
4. Sofia
5. Emilia
6. Alcazar
7. E.M.D
8. Måns
9. H.E.A.T
10. Sarah Dawn Finer
11. Malena Ernman

 


Morsan sände bilder

Morsan sände några bilder hemifrån till mig, brorsan och syrran. Via mejlen såklart. Det är så man gör nu för tiden. En bild på morfar som är så gammal så gammal. Det var en förskräcklig bild, jag vet inte vad han gjort men han såg för hemsk ut.

Därför blev jag glad och full av skratt när jag fick se den sista bilden. Det är födelsedag och morbror Patrik är på kyrkogården och bjuder på en sup. Klart man skall ha en sup på födelsedagen!

 


Vi är helt dumma i huvudet

Jag skrev för ungefär en vecka sedan att jag skulle äta en pizza om inte Sarah Dawn Finer inte gick direkt till Globen. Nu gjorde hon inte det och jag fattar ingenting. Nu går hon förvisso till Globen i alla fall men låten är en av de två bästa i årets upplaga. Jag hoppas att ni skärper er så vi får de H.E.A.T och Sarah som de två topplaceringarna. Vilken av dem som vinner kan kvitta mig.

Metro häromdagen ‘så mycket kan din lön sänkas’. Jo det kan jag tala om för er utan att ha läst artikeln. Den kan sänkas med 100%. Den kan alltid det nämligen.

På tal om tidningen så låg det en på bordet framför mig på tåget häromdan. Jag nappade åt mig den när killen snett till vänster mitt emot mig snabbt som attan nappade åt sig tidningen och demonstrativt lade den till höger om sig i fönsterkarmen. ‘Oj då sa jag, är det okej att jag läser den eller?’ ‘Jo då’, svarade han ‘men du kan ju fråga först’.

Nu skall jag förklara en sak för er som inte bott i eller kommer från Stockholm.

När det gäller gratistidningar såsom Metro eller Stockholm City så är den din så länge du håller i den. I samma ögonblick du lägger den ifrån dig så är den allas egendom igen, precis som den var innan du tog den.

Ju mer jag tänker på tidningsnapparen desto mer synd tycker jag om honom. Jag vet inte om jag tycker mest synd om honom för att han inte fattat reglerna eller för att han framstod som en idiot eller för att han måste demonsterara sin ”makt” på ett sånt ynkligt vis.

 


Kortkort

En sak slog mig häromdagen. Jag hör ibland att folk ojar sig över att det inte går att göra det man gjort ogjort.

Vad värre är att det inte går att göra det ogjorda gjort.

Jag finner någon slags tröst i vetskapen att om du inte har någonting så kan du heller inte bli ifråntagen någonting.

 


Tillökning

Morsans allra äckligaste hundskrälle har fått valpar. Fyra stycken levande och en död. Eftersom den där rasen är helt vanskapt i all sin äcklighet brukar de föda döda valpar. I alla fall. Syrran skriver om detta också och ber om namnförslag. Jag råkar veta vad det skall heta.
– Gulag
– Grisfot
– Gamäng
– Glimma

Den döda skall visst heta Güros. Jag kan tycka det är lite smaklöst att döpa döda djur, men vad vet jag om sånt? Jag jobbar ju på kontor.