Olust

Jobbade med att vara på möte hela torsdag och fredag. Av den anledningen bävar jag lite för att komma till jobbet i morgon och mötas av de där hundra olästa mejlen där folk har skrivit saker till mig för att de vill mig något. Inte helt ovanligt vill de att jag ska göra något. Förväntar sig ett svar, förväntar sig att få det eller det uträttat, förväntar sig att jag skall bidra med den eller den i det eller det projektet med si eller så mycket tid.

Jag blir så trött.

En kompis till mig hade tydligen fått sparken i veckan. Han är först ut. Jag har aldrig känt någon som fått sparken förut. Jag inbillar mig att det säger något om mig. Att det säger något om min förmåga att välja vänner som inte ens klarar av att behålla ett jobb. Att jag är en loosermagnet. Å andra sidan så har jag inte valt honom till vän… äh, ni ser… nu försöker jag bortförklara detta.

Update i skytteligan för doktor syntpudel (mitt enda försvar är att Johan och Per spelat två fler matcher än mig):

Skytteliga

Plats Spelare Mål
1 Johan Milde (55) 12
2 Per Gustafsson (3) 9
3 Terry Ekelöf (7) 9
4 Ingemar Lundin (79) 8
5 Anders Milde (18) 7
6 Tony Ohlsson (66) 6
7 Roger Folkhage (4) 3
8 Mikael Lantz (62) 1
9 Inge Målgörare (-1) 0
10 Chris Halling (1) 0
11 Rollo Tegstam (99) 0
12 Marcus Rehn (2) 0
13 Mathias Johnson (9) 0

 


Inventering

Lista över olika saker jag äger:
– 26 st skjortor
– 21 par kalsonger
– 25 par strumpor (samtliga gråa eller svarta)
– 8 par shorts
– ungefär en miljard glas
– en hund
– 13 par jeans (som jag använder)

Lista över saker jag inte äger:
– En platt-TV
– En examen i filosofi
– En fräsig bil
– Massor av konst jag gillar
– En tjej
– Evigt liv

Okej. Listan över saker jag inte äger är det jag önskar för att känna mig nöjd. TV:n och bilen kan jag dessutom klara mig utan, men det vore ju trevligt och om man nu ändå skall önska så vore väl ett par tusen triljoner på banken inte något jag skulle tacka nej till. Men ärligt så mår jag varken bättre eller sämre av materiella saker.

Men om jag skall analysera det jag äger en aning så säger väl det att jag typ ofta går klädd i skjorta och mer sällan i shorts. I och för sig en riktig iaktagelse men felaktig. jag har nästan aldrig skjorta. Mest för att… jag vet inte. Men shorts har jag i vilket fall inte för att det oftast inte är sommar.

Så var det med det.

 


To the devil

Har precis kommit hem. Kämpar emot impulsen att vilja krypa ihop i badkaret och duscha länge länge under varmt vatten. Det är en naturlig reaktion när man känner sig skändad.

Det är tandhygienist Marita jag talar om. Var på besök hos henne idag. Jag skall försöka förklara varför jag avskyr henne så. Marita är förvisso en sprudlande glad person men under hennes glada yttre lurar jävulen själv. Jag märker att hon njuter av att plåga människor och idag är jag hennes sista offer. Hon petar, krafsar, sliper och putsar så det blöder och gör ont. Men det är inte det som är det värsta. Nej, det värsta är min reaktion till detta spektakel. Det enda jag vill är att resa mig ur stolen skrika åt henne att sticka tillbaka till Hin Håle själv som uppenbarligen fostrat henne och sedan storma ut från detta förbannade tillhåll.

Men nejdå. Jag är tvärtemot trevlig, ler och småkonverserar så gott det nu går med hela munnen full av sylvassa saker, ljuger att jojomensan jag använder tandpetare efter varje måltid och intygar att det inte alls gör ont samtidigt som knogarna är vita för att jag plågas så. Jag känner mig just då och där som en mycket liten människa. Mycket mindre än den jag är och det är det som fullbordar misshandeln. Denna kombination av fysisk och psykisk misshandel. Vid den tidpunkten är jag så förminskad som människa att jag till råga på allt tycker det är okej att komma till henne var tionde månad istället för var fjortonde*.

Hur som helst har allt gott en ände. Så även allt ont. Så när det är klart vill hon få mig att intyga att det väl i alla fall känns skönt efteråt. Vad skall man svara på det, tacka fan för att det är skönt att plågan är över (fast jag tror hon menar att tänderna blivit lena och fina). Och så avslutar hon kvittrande att ”nu är du så fin i munnen så du kommer få många pussar”. Yeah right.

Som grand finale på detta tvingas man leende betala 788 kronor för det hela.

*Tydligen har jag basisk saliv vilket gör att tandtrollen inte trivs i min mun och följaktligen har jag aldrig några hål. Men givetvis kan inget vara enbart bra så därför får de med basisk saliv ett straff i form av att extra mycket tandsten bildas, därav tiomånadersfrekvensen.

Dessutom skulle jag vilja bleka mina tänder. Det brukar jag normalt inte ens hinna nämna innan hon konstaterat att jag har så vita och fina tänder och jag vill verkligen verkligen inte säga emot folk som håller i sylvassa saker inuti min mun så jag säger okej då, då är det väl så.

Men titta här då för sjutton gubbar vad jag menar. Undre delen av bilden är photoshoppad.

 


Rättelse

Syrran skriver på sin sida följande:

”Saknar min karl som varit borta hela veckan. Men i morgon kommer han hem! Det ska bli riktigt skönt att få kramas lite.”

1. Jaha, och jag antecknar frenetiskt (viktig viktig information).
2. Och borde inte texten vara så här istället…

”Saknar” min ”karl” som varit ”borta” hela veckan. Men i morgon kommer han hem! Det ska bli riktigt ”skönt” att få ”kramas” lite.

 


Frisksjuk

Kan man vara fulsnygg kan man också vara frisksjuk. Så var det sagt.

Jag är i vilket fall frisksjuk just nu. Febrig och dan, har legat i soffan fullkomligt oförmögen att röra mig ur fläcken. Pustar och ojar mig varje gång jag måste hämta nåt att dricka. Det värker i hela kroppen, både invärtes och utvärtes. Får snabb andhämtning bara jag tänker på att jag måste borsta tänderna snart (och ja, jag MÅSTE det. I alla fall om jag skall lita på min sadistiske tandhygienist Marita. Denne Marita är ett kapitel för sig, fy fan vad jag avskyr henne och hennes sadistleksaker. Hon är ett monster av allra värsta sort. Måste få henne ur skallen nu, gör frisksjukan värre.).

Ögonen fulla av grus. När jag till sist reser mig för att hämta den där drickan jag behöver för att vätskebalansen är på tolvtusen minus är jag som en krum liten gubbe som först stapplar till, stelnar till, stannar till för att hitta balansen och lufs-haltar sedan ut i köket som ringaren i Notre Dame.

Att spela innebandy i två och en halv timme i sträck sätter spår i min kropp som är fasansfulla men också helt underbara. Jag kan frossa i självmisär och sjukdom utan att på något sätt vara sjuk.

 


Jag gillar att skämmas

Jag tycker om att skämmas å andras räkning. I fjor var det Fredrik. Ni vet killen som lade blombladen på bordet innan duken skulle på och tyckte det var jättepinsamt att tappa en smörgås på marken.

Per heter mannen som jag kommer skratta åt och skämmas för i år. Kvällens behållning var när en av tjejerna förklarade att hon gillar utländsk film, mycket japanskt, spanskt och franskt. Per kontror med att säga att Stefan & Krister är hans stora favoriter. Herregud vad det här ska bli roligt.

Javisst är det bonde söker fru saken gäller.

Just det. En sak till. Bara det att denne Per satt parkerad i sin fåtölj när den ena tjejen avlöste den andra. Inte en enda gång hade han vett att resa sig för att ge en kram eller åtminstone ta i hand. Man reser sig när man hälsar på folk man inte känner. I synnerhet när det gäller framtida fruar.

Johnny Depp är världens sexigaste. Sexiga män är generellt sett äldre än de kvinnliga gelikarna i sådana undersökningar. Genomsnittsåldern på världens tio sexigaste män är alltså 36,8 år. Det känns betryggande att jag har min absoluta topp i sexighet framför mig.

 


Äh

Vissa dagar är bätte än andra. Det är helt naturligt. Det mesta är av den karaktären.

Men jag blir alltid lite modstulen när den där bra dagen tagit slut. Fuck.

 


Lilla mormor

Begravningen var idag. Det var fint. Det är nåt visst med begravningar. Man blir så sorgsen. Ledsen. Och på många sätt är det befriande att vara det. När jag trodde jag gråtit färdigt efter kyrkan och kaffet och alltihopa läser prästen upp det morfar skrev i dödsannonsen. Det är så vackert och äkta. Morfar gråter förtvivlat när prästen läser.

Vi vandrar Du och jag
i kärlek hand i hand
så har vi åldrats
dag för dag
i våra drömmars land
vår lycka var vår rikedom
Nu har du gått…
min hand är tom
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet

Det är så vackert.

Och jag gråter hejdlöst.

 


Dumstrut på

Var på kurs idag på globenområdet. Tog tunnelbanan tillbaka för att ta tåget tillbaka till Västerås och i rulltrappan från tunnelbanan till de riktiga tågen kommer en för mig helt okänd snubbe fram och frågar om jag också skall åt det här hållet.

Hjärnan på högvarv. Varför kommer denne unge man fram och snackar med mig? Känner han mig? Känner jag honom? Uppenbarligen det ena i alla fall. Smart som jag är spelar jag med och låtsas att jag känner den här typen och svarar att jag skall till tåget till Västerås. Jaha, du bor också i Västerås, jag pendlar också… och så bladdrar vi på och efter ett tag kopplar jag att vi faktiskt varit i samma klassrum mellan klockan 0900 och 1700. Ett klassrum fyllt av inte mindre än kanske 15 individer.

Jag är för jävla dålig på sånt där alltså. Jag lägger inte folk på minnet. Jag lägger andra saker på minnet. Som vilken sida i den eller den boken det eller det står. Eller receptet på efterrätten jag läste om i den där tidningen för ett tag sedan. Information helt enkelt. Min hjärna processar, kategoriserar och drar logiska slutsatser baserade på information kring detaljer jag kan ha lärt mig åratal tidigare.

Men känna igen en person jag spenderat hela dagen tillsammans med inte mindre än 20 minuter efter jag gått därifrån. Mission impossible. Uppenbarligen. Jag skäms.

 


Youtuba på

Vi svenskar är helt fenomenala på att ta till oss amerikanska ting. Hamburgerkedjor, teveserier, filmer, you name it. Därför är jag lite förbryllad över att Harland Williams är relativt okänd i vårat avlånga land. Googla honom. Han är fullständigt galen. Och väldigt rolig. Smakprov.

 


Robin Borg

Fick frågan idag vem jag hejar på i Idol. Jag svarade Linda. Linda Pritchard. Nu har hon redan åkt ut så tydligen fick man inte heja på henne. Jaja, Alice då. Motivation: kineserna håller ju på att ta över världen så varför inte också Idol? Äh, jag tar tillbaka. Jag är inte sån. Men i alla fall… Alice. Go girl.

Seriöst. Robin. Maltesen. Maltesen… är det en kattras eller? Han från Malta. För det första vinner han. För det andra kommer han i kraft av sin idolvinst bli utsedd av den här homotidningen som årets sexigaste (eller vad det nu är för pris de delar ut). Om jag vore bög skulle jag stalka honom dag och natt och därför kommer många andra också göra det.

Tro mig. Jag vet vad bögarna gillar ;o)

 


Things

Lista på saker jag blivit av med senaste dagarna:
– En mormor
– Två visdomständer
– 2.600 kronor

Lista på saker jag fått de senaste dagarna:
– 20 kronor (av tandfén)

It does not ad up.

Det är märkligt med prylar. Grejer alltså. Jag har aldrig varit särskilt mycket av en prylkille. Tvärtom har jag ett väldigt litet behov av prylar och sätter därför inget större värde i dem heller. Ju äldre jag blir desto mindre behöver jag äga saker. I sanningens namn känns det väldigt befriande i detta hetsiga samhälle där mest saker eller pengar vinner. Jag skiter högaktningsfullt i det.

Men så slog det mig, då jag stod och diskade, att fatet jag just diskat helt plötsligt blivit värt något för mig. Det hela började när jag var kanske tretton år och jag började få delar av en servis av min mormor och morfar. Varenda jävla jul och varenda jävla födelsedag dessa evinnerliga fat, soppskålar, ljusstakar och fan med hans moster i samma serie. Inte högst på önskelistan när man är tonåring. Inte heller senare har jag värderat den där servisen på något sätt, det har varit tallrikar och skålar som vilka som helst.

Men nu… jag vet inte, det är lite löjligt, men på nåt vis känns det speciellt. Jag har fått den av mormor. Som inte finns längre.

Hon begravs på torsdag. Den dag som kanske passar mig sämst av alla dagar på hela året. Jag sa inget om det till morsan när hon berättade att det var på torsdag det skulle ske och hon förväntade sig att vi barn kommer hem. Jag kan inte låta bli att tycka att en helg vore att föredra när folk som har jobb skall komma. Folk som har jobb och inte bor på Gotland.

Men säg inget till morsan om det här är ni snälla.