Staden jag en gång bodde i och som egentligen är den stad jag känner bäst av alla städer har förändrats. Nu för tiden åker inte alla runt i gamla skodor utan i mercon, porschar, jaguarer och dyrare automobiler. Nu för tiden går det ganska bra att betala med visakort på ungefär en miljard procent fler ställen än 1999. En big mac och company har gått från 25 spänn till 50-lappen. Det enda som är sig likt är den fullständigt magnifika ölen. Samma öl de tar 10 kronor halvlitern för. Bara det borde EU dela ut något slags pris för.
I det stora hela åkte jag ner för att hälsa på mina gamla vänner Brett och Ryan (numera med varsin fru). Så en kort weekend torsdag till söndag då jag gjorde ungefär noll turistiga saker i den kanske turistigaste staden av dem alla. Hängde mest med Brett, snackade skit, kollade på Hells Kitchen, diskuterade allt möjligt om sverige och tjeckien och om hur dumma alla amerikaner är, något som Brett (amerikan som han är) är den vildaste förespråkaren av. Brett fungerade lite som min mamma där nere. Gjorde frukost, bäddade i ordning, sa till mig när det var dags att borsta tänderna, bakade kakor, lagade mat och skjutsade mig till flygplatsen.
På bilderna nedan är det Ryan och Marketa, Brett och Brett bakandes ”biscuits” som skulle bli till buscuits and gravy, något som, enligt Brett, de amerikanska bönderna äter så de står sig hela dagen.
Det enda jag gjorde var att bjuda på middag. I princip. Jag valde ut restaurangen Aromi (länk) där kocken varit köksmästare på inte mindre än två olika restauranger som har stjärnor i Guide Michelin. Detta är hans första egna restaurang och det var sanneligen ingen dålig mat som serverades. Detta är vad jag åt:
”White asparagus cream topped with burrata cheese and sautéed calamari” till förrätt (det var ingen förrätt egentligen utan en regelrätt soppa och egentligen lite för mycket mat för att det skulle vara helt bra.
Till huvudrätt åt jag en helt magnifik anrättning av lamm som glaserats och serverad tillsammans med primörer, en lite sötaktig skyliknande sås men med klibbigare textur och en creme av något som skulle kunnat vara potatis blandat med något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.
Men det är småsakerna som gör upplevelsen. Innan förrätten fick vi en liten liten ”appetizer” i form av svart tryffel på någon slags ljusare bas och mellan förrätten och huvudrätten serverades en helt makalös flytande citronsorbet. jag är egentligen inte mycket för sorbet, men den var tamigfan bland det bästa jag ätit i fryst väg.
Kostnad? 1200 spänn för fyra personer (de andra åt ungefär samma sak) inklusive vin.
Så. Väl hemkommen till kalla Sverige igen så svängde jag ihop en liten kvällsmåltid i all sin enkelhet. Färska svenska kräftor, färska baguetter med persiljesmör, pesto och tapenad och en iskall öl därtill. Inget märkvärdigt alls.
