Småfix

Har pysslat lite här hemma i helgen. Dock inte riktigt nöjd eftersom jag ännu inte fått de dammsugarpåsar jag beställde över webben häromdan. Så dammet finns kvar. Istället för att lägga ut en massa text om det ena och det andra så ger jag er före och efterbilder. Före och efter. Det enda som saknades på efterbilden var lite blommor i blomvasen. Så jag photoshoppade dit lite blommor. Helt enkelt.

 


Och så var det maten…

Inte så sällan läser man i tidningarna om aatt man skall anamma den eller den dieten för då går du ner i vikt och/eller får magrutor. Och så vidare. Jag äter vad som helst när som helst. Min frukost kan bestå av aallt från ett glas vatten till några trianglar Toblerone till pasta carbonara med ägg. Vad som helst helt enkelt.

Därför glädjer det mig att läsa om våra två största världsstjärnor inom idrottsvärlden, Usain Bolt och Michael Phelps.

Usain Bolt äter visst mest nuggets, som efter världsrekordet på 200 berättade han: ”– Jag gick upp som vanligt, jag ljuger inte om jag säger att klockan var tolv. Min massör gav mig nuggets, såklart. Jag ville inte gå till kafeterian. Sedan gick jag direkt till banan, och då fick jag ännu fler nuggets av min massör.”

Michael Phelps matvanor skall vi inte ens tala om. Han äter till:

Frukost: – Stekta ägg med ost, sallad, tomater, stekt lök och, naturligtvis, majonnäs. Två koppar kaffe och en omelett på fem ägg. Lägg sedan till tre rostade mackor toppade med socker och avslutningsvis tre pannkakor med choklad.

Lunch: – Ett halvt kilo energirik pasta och två stora ost, och skinksmörgåsar en av dem med majonnäs, en energidrink på 1 000 kalorier.

Middag: – Ytterligare ett halvt kilo pasta tillsammans med en hel pizza – som sedan sköljs ner med ännu en energidrink.

Det leder oss till den självklara slutsatsen att så länge du tränar kan du äta precis vad som helst. Precis vad som helst. Eller så låter du dig luras av att det går att äta dig smal utan träning.

 


Ett nytt Prag

Staden jag en gång bodde i och som egentligen är den stad jag känner bäst av alla städer har förändrats. Nu för tiden åker inte alla runt i gamla skodor utan i mercon, porschar, jaguarer och dyrare automobiler. Nu för tiden går det ganska bra att betala med visakort på ungefär en miljard procent fler ställen än 1999. En big mac och company har gått från 25 spänn till 50-lappen. Det enda som är sig likt är den fullständigt magnifika ölen. Samma öl de tar 10 kronor halvlitern för. Bara det borde EU dela ut något slags pris för.

I det stora hela åkte jag ner för att hälsa på mina gamla vänner Brett och Ryan (numera med varsin fru). Så en kort weekend torsdag till söndag då jag gjorde ungefär noll turistiga saker i den kanske turistigaste staden av dem alla. Hängde mest med Brett, snackade skit, kollade på Hells Kitchen, diskuterade allt möjligt om sverige och tjeckien och om hur dumma alla amerikaner är, något som Brett (amerikan som han är) är den vildaste förespråkaren av. Brett fungerade lite som min mamma där nere. Gjorde frukost, bäddade i ordning, sa till mig när det var dags att borsta tänderna, bakade kakor, lagade mat och skjutsade mig till flygplatsen.

På bilderna nedan är det Ryan och Marketa, Brett och Brett bakandes ”biscuits” som skulle bli till buscuits and gravy, något som, enligt Brett, de amerikanska bönderna äter så de står sig hela dagen.

Det enda jag gjorde var att bjuda på middag. I princip. Jag valde ut restaurangen Aromi (länk) där kocken varit köksmästare på inte mindre än två olika restauranger som har stjärnor i Guide Michelin. Detta är hans första egna restaurang och det var sanneligen ingen dålig mat som serverades. Detta är vad jag åt:

”White asparagus cream topped with burrata cheese and sautéed calamari” till förrätt (det var ingen förrätt egentligen utan en regelrätt soppa och egentligen lite för mycket mat för att det skulle vara helt bra.

Till huvudrätt åt jag en helt magnifik anrättning av lamm som glaserats och serverad tillsammans med primörer, en lite sötaktig skyliknande sås men med klibbigare textur och en creme av något som skulle kunnat vara potatis blandat med något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Men det är småsakerna som gör upplevelsen. Innan förrätten fick vi en liten liten ”appetizer” i form av svart tryffel på någon slags ljusare bas och mellan förrätten och huvudrätten serverades en helt makalös flytande citronsorbet. jag är egentligen inte mycket för sorbet, men den var tamigfan bland det bästa jag ätit i fryst väg.

Kostnad? 1200 spänn för fyra personer (de andra åt ungefär samma sak) inklusive vin.

Så. Väl hemkommen till kalla Sverige igen så svängde jag ihop en liten kvällsmåltid i all sin enkelhet. Färska svenska kräftor, färska baguetter med persiljesmör, pesto och tapenad och en iskall öl därtill. Inget märkvärdigt alls.

 


Jag skall bara…

Klockan är nu typ tolv på natten och i morgon åker jag till Prag, huvudstad i Tjeckien. jag har inte börjat packa än. Jag har inte kollat hur tågen går så jag kan ta mig till flygplatsen. Jag har inte köpt snus så jag har tillräckligt då jag är borta. jag har inte funderat på vad jag skall packa förutom pass, plånbok, tandborste och möjligen kamera.

Men jag klippte mig igår. Så nyklippt är jag minsann!!

 


En vandring i kort

Året är 1995 och jag har just fyllt 18 år. Nytaget körkort och bara en enda termin kvar på gymnasiets ekonomiska linje. I det här läget finns det inte i min värld att plugga vidare. Jag spenderar dagarna tillsammans med Robban Johnsson åkandes runt i hans silvergråa merca. Jag mönstrar i den här vevan och väger då 54 kilo.

Tre år har passerat. Jag har gjort lumpen som gruppchef inom eldledning på A7 i Visby och min inställning till livet vänds upp och ner. Allt det jag inte hade någon lust att ta ansvar för vid förra bilden vill jag av någon anledning ta itu med nu. Skriver ett bra högskoleprov men missar sista ansökningsdagen för höstens högskola. jobbar ett år som lärarvikarie och kommer senare in på Mitthögskolans ekonomprogram i Sundsvall. Jag hade vid det tillfället inte någon som helst aning vart i landet Sverige Sundsvall ligger. Tar min gamla Opel, packar den full och flyttar hemifrån. 21 år och 59-60 kilo.

Läser HT-97 till VT-99 och skall sedan utomlands för att plugga en termin. Frågan är bara vart? Per, Johan och jag diskuterar saken febrilt, Per förordar Berlin men jag och Johan hade sett ett avsnitt av Varan-TV där de visar ett inslag från ”tramsfestivalen” i Prag (bland annat visas där Riddar Catos frisedel mm) och saken är avgjord, till Prag bär det av och nytt pass införskaffas. 22 år och stabil kring 60 kilo.

Väl framme i Prag efter diverse debackel med ansökningar på tjeckiska, visum som aldrig kom och nervös transport till Prag tas vi emot av borgmästaren i Prag som direkt erbjuder oss nyckeln till staden. Och så ett studentpass såklart. Ett halvår, mycket restaurangmat och miljarder öl senare åker jag hem för julfirande 1999 nästan 10 kilo tyngre. Skall precis fylla 23 och låt säga 68 kilo.

Fem år senare har jag tagit examen. Ekonomie magister (kors i krösamoset). Hunnit jobba på Swedbank och Skandia men befinner mig just då på Folksam. Minns inte riktigt varför jag skaffade nytt körkort i förtid (2004) eftersom det gamla borde räckt till 2005 men så verkar ju i alla fall vara fallet. Jag är nu 27 år och ungefär 75 kilo.

Fotnot: Jag är i skrivande stund 31 år och fortfarande på 75 kilo så denna tragiska utveckling verkar ha avstannat. Farsan, brorsan och jag vägde oss och jämförde våra vikter förförra julen och låg alla tre inom ett kilo i differens. Så det är väl här nånstans vi landar, vi ekelöfare.

 


Utjämning

Någon påpekade för mig att när jag snackade friköp så var det endast mörkhåriga damer som nämndes. En riktig observation men ingen korrekt bild av vad som gäller. Friköpen hade lika gärna kunnat vara dessa tu.

Sofia Helin

Sofia Helin född 1972 från Örebro. Jösses.

Helena af Sandeberg född 1971 från Rotebro.

Men men. Blir det som jag tänkt behöver jag inga friköp. Blir det bara rätt så är det faktiskt fullständigt onödigt. Intressant är att dessa tu i den kontexten ger lite perspektiv på hur viktigt det är att det blir rätt.

Jag har bakat squashkaka idag, något som kommer mina kära arbetskamrater till godo i morgon. Grattis!

 


Squashkaka

Det här är egentligen ett meddelande till mig själv i framtiden. Alltid, alltid när jag behöver receptet på squashkaka måste jag ringa till lilla farmor. Tanken nu är att jag skriver ner det här så kan jag bara gå tillbaka närhelst jag vill baka en sådan.

5 dl Vetemjöl
5 dl Socker
2 tsk Kanel
1 tsk Bakpulver
1 tsk Bikarbonat
1 tsk Salt
2.5 dl Majsolja
4 ägg
1,5 dl Hackad mandel
5 dl Riven squash

Blanda alla torra ingredienser, tillsätt oljan och därefter äggen ett och ett och sist squashen. 175 grader i en timme, ganska långt ner i ugnen.

Och ni andra. Baka denna kaka, den är grym.

 


Två snabba bara

Två saker förvånade mig under dagen.

1. Att Rafael Nadal, världsetta i tennis, spelar med vänster arm trots att han är högerhänt. Tydligen lärde han om till vänster för att få en vassare backhand. Otroligt.

2. Att en 70-årig kvinna i Indien fått tvillingar, äldst någonsin med det. De saknade nämligen en son och söner är de enda som får ärva det som föräldrarna lämnar efter sig när de dör. Nu fick de en son och en dotter i tvillingfödseln och kvinnan kommenterar det hela med ”Vi betalade alla dessa pengar till läkarna för en son, men nu har vi fått den extra bördan av ytterligare en dotter.”

Det finns mycket som är mysko med punkten två. Artikeln hittar ni här.

Vi har trots allt kommit en bit på väg med jämställdheten i det här landet.

 


I rätt ordning

Jag har nån störning som gör att jag måste göra saker i rätt ordning, dvs den ordning som är mest effektiv och/eller smart. I alla fall i den ordning jag inbillar mig är smartast.

Som nyss. Först in med ölen i frysen så de hinner bli ordentligt kalla, sedan måste jag installera och sätta igång det där programmet till datorn som reparerar register och har sig (för den körningen tar några minuter) och medans den körningen går kan jag sätta i det nya micro-SD kortet i telefonen och därefter… rast och vila.

Jag har verkligen inga tider att passa men ändå skänker det mig en viss tillfredsställelse att sätta i det där kortet under tiden datorn håller på med sitt, istället för att först sätta i kortet och sedan starta datorgrejen.

Precis så är det med allt jag gör. Jag mår bättre av att gå på toa medans kaffemaskinen häller upp kaffe än att först gå på toa och sedan vänta fem sekunder på kaffet.

 


No shit

 


Upp till bevis

Nu skall vi se om det är nåt driv i ungdomarna på min gård här i området. jag har ikväll ställt ut dessa flaskor och burkar i trapphuset, med lappen som följer. Fan vore väl om ingen pantar mina flaskor. Eller? Är det för dåligt betalt? Jag bor tamigfaan max tre minuters gångväg från Ica, det skall väl ett barn orka fixa!

 


Kubbveckan avslutad

Från allra första början var det inte tänkt att jag skulle spela någon kubb alls i sommar. Med facit i hand är jag ändock ganska glad att Torgny hoppade av och gav en friplats åt mig i mitt gamla lag, Team Ekeby. Detta Team Ekeby som i ur och skur och i alla möjliga konstellationer nästan alltid placerar sig väl vid världsmästerskapen i Kubb. Sedan jag kom med har laget deltagit vid 13 mästerskap och däri vunnit nio guld och tre silver, om sanningen skall fram så är det silvrena man minns. Vi ställer inte upp för att vinna, vi ställer upp för att inte förlora. Vi satsar inte på att vinna utan på att inte förlora.

Bilder från årets VM

Jocke. Lillebror och jävligt fokuserad. Alltid. Och lagets ”stjärna” och stöttespelare. Det är mycket tack vare honom vi andra vågar spela ut och kan känna ett lugn i att hur mycket vi än missar så reder Jocke upp det till sist.

Marcus Hansson. Lagets Rookie och playboy som var nervknippet nr. 1 de första åren men som skärpt till sig som attan de senaste åren och nu är en riktig klippa i laget.

Tobias Hansson. ”Den där långe” kan ha konversationer när han inte är betänksam där ingen hör vad han säger eftersom han är så högt upp att ljudet inte räcker ner till oss vanliga. Kort sagt så är han jättelång, egentligen lite för lång. Tobbe kan ni se i klipp på Youtube här

Jag själv in action. Detta är från finalen. Jag vet det för att det var enda gången som jag under en kort sejour var helt barfotad. Inte fullt lika fokuserad, men i alla fall meste vinnaren (om man räknar både SM och VM-segrar).

Publiken. Som tack vare Jens Ahlgren från Nybro vaknat till liv och faktiskt hejade ganska högljutt i år. Jens skrek igång publiken redan i semifinalen (fast då i och för sig för sitt Nybro) och hejaramsorna höll i sig in i finalen. Eventuellt hade vi publiken med oss denna gång för att vi mötte ett tyskt lag i finalen. ingen gillar tyskar.

Och detta tackar vi naturligtvis publikum för när allt är över.

Segerintervju med Jocke, som av någon anledning började tala på bäbisspråk så att ingen fattade någonting. Konstigt men roligt.

 


Semestertider

Är hemma på Gotland och då blir det inte mycket skrivet här. Vi vann i vilket fall VM i Kubb även i år. Nio gånger har det blivit totalt. Här nedan är en liten film som visar hur lätt kubb kan vara om man har tränat lite i förväg.

Det är brorsan som kastar och jag är bakom kameran.