Power balladen finns inte mer

Alla nedanstående låtar har jag så starka minnen till att jag nästan kan ta på känslan än idag. Jag vet inte om det är känslan som inte längre finns eller om det är powerballaden som inte längre finns. I alla fall så är det lite sorgligt att man skall behöva lyssna på 20 år gamla låtar för att få det där stynget i hjärtat.

– Heart, Alone

– Def Leppard, Love Bites

– Europe, Carrie

– Scorpions, Still loving you

*Fotnot: Hearts alone knäpper till i hjärtat på grund av ändå inte så forntida orsaker så… helt förlorad är nog ändå inte världen.

 


Alltså…

jag är van vid värme hemifrån men nu har jag 32.5 grader varmt inne och fönstret öppet.

 


Förbjud

Alltid och utan undantag höjs röster för att kamphundar skall förbjudas varje gång en kamphund biter någon. Varje gång. När skall folk fatta orsak och verkan? Kamphundar är inga argsinta hundar så länge du inte tränar dem till att vara det. Men det är dock sällan typer som vill skaffa sig en hund som skall tränas till att attackera skaffar sig en chihuahua. Det går ofta inte ihop med imagen.

”Höggs av ilsken blandrashund” – Förbjud alla blandrashundar är vad jag säger!!

Helt seriöst. Ett strålande exempel på detta är en bekant till morsan och farsan som haft ungefär 20 olika hundar (olika raser) under de senaste 5-6 åren och alla, ALLA, har varit så ”dumma i huvet” att de har måst avlivas. Sen kan vem som helst komma och säga vad som helt gällande att den och den rasen är ond. Man får den hund man skapar. Punkt.

 


Dexter Morgan

Det är ytterst sällsynt att jag ser om filmer eller tvserier, men efter att ha tittat tio minuter på ”Dexter” som nu går på sexan fattades just beslutet att jag måste se om den underbara serien. Det är helt underbart att följa denna seriemördare i fårakläder som utåt är en prydlig välklädd och svärmorsdröm till polis. Under ytan när han en extrem blodtörst som han valt att ta ut på personer han anser inte längre har rätt att leva, dvs mördare, pedofiler och annat skumrask. Det är nog tack vare just det att man trots allt kan tycka om denne känslomässigt stukade person.

Det fina är att man hela tiden får följa med i denna galna hjärnas värld, hur han ser på sin omvärld, hur han uppfattar saker och ting omkring sig. Som när han ”berättar” för tittaren att det är oerhört jobbigt att gå på begravningar eftersom det är nästan outhärdligt att spela ledsen under så lång tid i sträck. Man fattar alltså, trots sitt dunka inre som är i total avsaknad av känslor, ett starkt tycke för denne galning och bara hoppas att han skall klara sig från att gripas då man bara vill att serien skall fortsätta och fortsätta.

Jösses vad jag kom att längta efter en tredje säsong Dexter Morgan.

 


Den mörke knekten

Söndag. Och vad gör man på söndagar? Man solar och badar, läser bok och äter fisk. Sen går man på bio. Batman, the Dark Knight, den mörke knekten*. Jag hade ganska höga förväntningar på denna väldigt upphaussade historia och om sanningen skall fram så är många av mina favoritskådisar med. Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine och så Gary Oldman. Heath som pressen nästan unisont vill ge en postum Oscar för bästa biroll till. Det är väl kanske att ta och jag får säga mitt men filmen höll god klass där humor blandades stiligt med moraliska skruvar så publiken får fundera kring vad som är gott och ont.

Innan filmen drack jag en makalöst god Cappuchino på Tutto Italia på Markusplatsen i Sickla. Note to self: Måste åka dit och testa deras färska pasta en dag.

En liten spoling klippte biljetten med orden >sista reklamen har vi problem med ljudet men filmen fungerar helt korrekt< fan vore annars.

Utan att spoliera filmen för er som läser detta så kan man säga att den inte slutade så sockersött bra som brukligt är, men heller inte så blodigt illa som jag egentligen föredrar. Man får vara glad för det lilla.

Heath, denne Heath. Det smärtar lite att han gått ur tiden. Jag kan nästan bli förbannad på honom som bara slutar spela in filmer för oss. Fan Heath, dumt gjort.

*Ja, jag vet att det skall översättas till ”Riddare” men knekt är mycket roligare. Batman – en knekt. Så är det bara. Jokern och knekten; två spelkort ur samma kortlek.

 


Nilsson

I skolan blev folk kallade smeknamn hela tiden. Mest för att det fanns en massa Anders eller Johan. Johan Nilsson, kallas rätt och slätt ”Nilsson”, är född fyra dagar efter mig. Jag är således äldre och klokare än honom, särskilt med tanke på att det inträffade en nyårsafton mellan det att jag blev född och det att Nilsson blev född.

När vi var yngre satt vi mycket i bastum hemma hos honom och talade om livet och allt som hör därtill och allt som inte hör därtill. Både han och jag gillar att teoretisera och få fram logiken i samvaron och kunde därför sitta i timmar och filosofera i den brännande värmen från aggregatet.

Nu i lördags var Nilsson här på besök. Här i Västerås alltså. Nu för tiden filosoferar och diskuterar vi fortfarande sådana ting men oftast i samband med alkoholintag. Men jag gillar fortfarande det där letandet. Letandet efter hur saker och ting hänger ihop, varför det är på ena eller andra sättet. Eller varför det inte är på det tredje sättet.

Några saker som diskuterades nu i helgen var:

  1. – Varför Enköping kallas Sveriges närmaste stad
  2. – Hur det är möjligt för atomer, som varken har egen vilja eller något som kan liknas vid intelligens, kan få för sig att sätta sig samman till exempelvis en människa.
  3. – Och hur samma jävla atomer efter ett tag får för sig att nej, nu kan jag inte vara människa länge och stänger ner människan och atomerna blir nåt annat. Vatten, luft eller vad som helst.
  4. – Varför olika länder envisas med att mäta saker med olika mått. Meter, hektar, tunnland, fot, aln, skålpund, tunna, fat, mil eller yard, stone, pound, feet, barrel, acre, mile osv.

Nilsson berättade något som jag inte visste om vårt mått ”tunnland” (som är ett knappt halvt hektar, dvs en yta på ca 50×100 meter). Ett tunnland var ett mått på hur mycket mark en tunna med utsäde räckte. jag tror utsädet räcker längre idag, men tunnlandet är kvar.

Och på tal om Enköping så kan jag berätta att det kallas Sveriges närmaste stad för att det inom 12 mils radie finns inte mindre än 38 städer. Det är en aning märkligt eftersom begreppet ”stad” är borttaget som juridiskt begrepp sedan 1971. Det finns således inga städer längre.

I Sveriges Nationalatlas anses dock tätorter med fler än 10.000 invånare som städer. Men som sagt. Staden är avskaffad.

Man har hört märkligt lite om den saken faktiskt. Folk borde uppmärksammats mer på att man tagit bort staden.

 


När jag var liten…

När jag var liten sa alltid morsan att om Don Johnson kom och knackade på dörren skulle hon sticka iväg med honom istället för farsan. Hon hade så att säga ett ”friköp”. Jag oroade mig inte särskilt mycket för det då och jag oroar mig om möjligt ännu mindre för det nu. Egentligen inte mest för att det är mer troligt idag att han skulle kvista förbi Källunge utan för att jag tror han skulle finna morsan mindre attraktiv idag än han skulle gjort då. Men det är vad jag tror (morsan för fan…).

Jag har faktiskt lite svårt att fatta vad morsan ser hos den snubben. I och för sig var han ju cool som en flurry när han var Sonny Crocket i Miami Vice. Men ändå.

Jag hade, och har väl fortfarande, en crush på Winona Ryder. Denna unga dam som stjäl och djävlas och håller sig med rådjursögon. Jag och farsan har aldrig pratat om det, men om han också fick ett ”friköp” som morsan har så skulle han också välja Winona.

Hur som helst. Och så rätt vad det är dyker en sånt här litet fanskap upp. Mitt friköp är därför från och med nu nedanstående. Fotnot: Just nu har jag ingen att friköpa mig ifrån, men i alla fall.

 


Hustomte

I Johns lägenhet bor, förutom jag, en hustomte. Hustomtar är blyga till naturen så man ser inte av dem särskilt ofta. Man bara känner deras närvaro, att den där stolen inte står riktigt precis som man lämnade den. Att den där blomman du just nu vattnar verkar onaturligt nyvattnad… subtila saker som att tvätten som du satte igång när du gick på morgonen är upphängd i torkskåpet och torr. Att balkongdörren står på glänt trots att du vet att du stängt den.

Att det hänger kvinnors underkläder i torkskåpet tillsammans med de jeans du hängde där på kvällen.

Små små saker som får dig att känna dig ompysslad. Får dig att känna dig övervakad. För dig att fundera på om du håller på att bli galen. Små små saker som hustomtar fixar.

Eller så är det bara Johns svärmor som springer här ut och in. Jag vet fan inte.

 


Roommate

I morgon skall jag skriva om min rumskamrat som är hemlig och hustomte på samma gång.

 


Ordning bara

John inbillar sig att jag skriver på skoj om hans lya och det ömtåliga bordet. Det är verkligen sant att jag gick tillbaka för att lägga upp glasögonen på ett underlägg. Jag är helt psykad av detta.

 


Försiktigt försiktigt

Jag bor i min kompis Johns lägenhet. Han vars bror jag köpte tavlan av. Johns och Fridas lägenhet om man skall vara exakt. Jag har fått stränga restriktioner om vad som gäller i det här hemmet.

Enkelt uttryckt kan man säga att allt är väldigt ömtåligt och det får absolut inte komma vatten någonstans. Förutom i blommorna, där det skall komma vatten varje dag. Särskilt ömtåligt är Fridas soffbord, det blir verkligen förstört om det kommer fukt på.

Jag är så klart noga med allt sånt. I morse när jag gick från lägenheten hejdade jag mig i dörren, gick tillbaka till soffbordet, lade ut ett glasunderlägg och flyttade försiktigt försiktigt mina glasögon, som jag i obetänksamheten lagt direkt på bordet, upp på underlägget. Såja, tänkte jag. Bra så. Ömtåligt bord, ömtåligt bord.

Funderar lite på hur bordet kommer se ut om ett par år när lilla nyfödda barnet börjar ställa till fanskap.

 


Om arvet

Det är såna här saker som verkligen går i arv. jag vågar sätta en slant på att både Jocke och Elisé hade sina tomma plastpåsar i nedersta lådan när de bodde själva. (Nu är de ju båda sambos och risk finns att vi fått kompromissa med det Ekelöfska sättet att ha påsar på) Bilden är från morsans kök.

 


Dessa satans…

När jag var hemma för nåt halvår sedan hjälpte jag min farmor med att få igång en gammal dator som hon skulle få till sitt förfogande. Efter det så har tanten gått en datorkurs för pensionärer och är en hejare på både harpan och spindelharpan.

Nu när jag var hemma fick hon en annan dator, lite nyare. Dagen efter ringde John och erbjöd en skärm som ändå skulle slängas. Eftersom den var några tum större än den farmor hade bar jag dit den och satte i den åt henne. Senare på kvällen ringer farmor.

Farmor: Jo hej, du får ta å komme ner och byte ut den där du kom med idag.
Jag: Vaddådå, är det nåt fel på den?
Farmor: Jao, naj den är inge bra, kom ner så skall jag vise di.
Jag: Najmen vaddå vad är det som är fel?
Farmor: den ä int alls som den gamle, den gamle var mycke bättre. Du får komme ner så jag får vise.
Jag: Jaja. Komma om ett par minuta.

Så jag går ner och samtalet fortsätter

Farmor: Se där. Förut såg man bare ett kort i den högen (pekar på skärmen där hon lägger patiens), de här känna jag int igen, jag vet int hur man skall göre nu med alle dom där korten.
Jag: Men alltså… Det har nog inte med skärmen att göre.
Farmor: Naj men nu vill jag ha den andre, den var mycke bättre.

Jag byter skärm tillbaka till den gamla.

Farmor: Naj men se, det är ju samme skit med den här. Varfö ska det vare tre kort där?
Jag: Men farmor… det här är bare en skärm, datorn står där nere.
Farmor: Jamen va skudd du då byte för, varfö är det då tre kort där (pekar igen) när det bare var ett förut?
Jag: Alltså… När ni köpte ny teve förut, blev det andra program på era kanaler då också?
Farmor: Naj men… å sen var det mycke bättre bild på den gamle skärmen också.
Jag: Jaja, det hade gått att ställa in, men nu får du ha den här skärmen så ber jag farsan kasta den andra.

 


Power Meet

Power Meet. Kanske borde det heta Power Meat istället. Jag tycker det har gått lite lugnare till än de senaste åren. Ändå är 12-13.000 raggarbillar i stan just nu och det kommer knullas baksäte mer ikväll än under alla andra dagar tillsammans. Själv är jag renons på den sortens aktivitet. Men dog show är inte att förakta.

Power Meet-brud som jag hittade när jag sökte på power meet. Kolla så hon drar in lilla maggen, haha. Som om ingen skulle märka. Hmm. Såna saker märker man förresten inte på power meet. Då knullar man bara i baksätet helt enkelt.

På väg hem från Stockholm stannade vi för att rasta hundarna på en lite I-plats (iinformation) och in bakom oss svängen en bil med fyra brudar. Alla hoppar ur, halar upp sina korta kjolar och kissar i det fria. En av tjejerna finner uppenbarligen nakenheten som ingalunda störande då hon går runt lite med kjolen upphasad. Jag vet inte riktigt hur jag skall skriva det på ett tillräckligt subtilt sätt så jag skriver som det var. Ingen av brudarna behövde hala ner något för att kissa. Och där går hon runt med kjol upphasad. Och nej, i vanlig ordning var det inga fotomodeller som befann sig i bilen.

Rent generellt kan man säga att det är ganska fotmodelltunnt på Power Meet.

Äh, tanken var att jag här skulle ha en bild på nån brud, men jag började skriva detta i lördags men hann inte klart och nu hittar jag inte bilden igen. Inlägget faller liksom ganska platt pga det. Men det skiter jag helt enkelt i. 

 


World Dog Show och Tavlan

Fick min tavla i fredags men har inte hunnit skriva nåt om saken förrän nu. Morsan och farsan är här och vi steg upp 04:30 för att åka till ”World Dog Show” i Stockholm. Enligt olika uppgifter visiteras den av 36.000 hundar från 56 länder. I allt väsentligt var det bara skit. Men några glimtar av ljus gavs ändå. Polisens uppvisning av sina hundar var imponerande. Mest komiskt av allt var nog ändå kontrasten mellan de olika typerna av människor som båda kallar sig hundmänniskor. Den ena är av den sorten som min far är. Från landet och man har en ganska avslappnad inställning till hunden och hunden betraktas som ett djur.

Den andra sorten ser hunden som ett barn eller kompis och behandlar den därefter. De piffar och puffar på sina hundar, platt-tångar deras hår och sätter papiljotter i håret på hunden, det är precis som om de anstränger sig för att göra hunden så onaturlig som det bara går. så Olik en hund som det bara går att göra en hund.

Jaja. Tavlan. Jag har funderat en del i veckan kring huruvida det var ett dåligt eller superdåligt köp. Kvinnan som målat tavlan i fråga har i alla fall fortfarande utställningar (dvs. hon lever än idag, 27 år efter min tavla är målad, på måleriet) och i flera av tavlorna jag hittar på hennes hemsida finns det här ljuset i tavlan som jag föll för i den tavla jag köpt. Till exempel här och här. Min tavla är en mycket mycket mörk tavla. Nästan svart. Ändå är ljuset det som är hela alltet med tavlan, det är väldigt besynnerligt hur en så mörk tavla kan uppskattas för sitt ljus. Nä, nu har jag hållit er på halster tillräckligt länge. Här är tavlan som är mörk och ljus på en gång. Tavlan är ÄNNU mörkare (och ljusare) i verkligheten. Målad 1981 av Agneta Engström. 110×80 cm. Får jag några bud?

 


Ord, alla dessa ord.

Håkan Nesser är en jobbig knickedick. Svensklärare och jobbig. Nu råkar jag gilla hans böcker som inte är van Veeteren, bäst är kanske ”Från doktor Klimkes horisont”, en novellsamling innehållande en alldeles lysande novell om döden.

Åter till jobbigheten och svensklärarmentaliteten. Jag har vid flertal tillfällen lagt märke till att Nesser använder onödigt svåra ord i sina böcker. Jag hoppas att det inte är för att mästra med läsaren utan för att man skall lära sig vad orden betyder, att man får dem i en kontext så man själv kan använda dem i sitt vardagliga språk (eftersom det kommer man ju såklart göra). Idiot.

Den senaste nesserboken jag läste (eller nästan i alla fall) var ”En helt annan historia”. Kruxet är att jag glömde den på tåget när jag bara hade ett kapitel kvar, så jag har inte riktigt läst klart den. Jag stod faktiskt i bokhandeln och läste litegrann samtidigt som jag funderade över om man helt sonika kunde stå där och läsa ut sista kapitlet. jag kom fram till att det kunde man inte. Men jag antar att de fick fatt i mördaren till sist.

I alla fall. Även i denna bok märkte jag att han envisades med jobbiga ord så efter halva boken bestämde jag mig för att skriva ner några av dem. Nu kanske det är jag som är en idiot, men jag kunde inte dessa ord:

  • – Perambulationer
  • – Defaitistiskt
  • – Malträterad
  • – Luguber
  • – Poldern
  • – Pekuniär

Markera här ifrån och ner för ”översättning”.

  • – Perambulationer, Perambulera = Vandra ströva
  • – Defaitistiskt = modlöst
  • – Malträterad, från engelskans maltreat dvs. misshandlad (borde jag ha kunnat räkna ut!)
  • – Luguber = Sorglig, Dyster
  • – Poldern = ett markområde, som erhållits genom invallning och torrläggning.
  • – Pekuniär = Penning

 


Det blir bra det här…

På syrrans sida kan man läsa under hennes beskrivning att ”har precis blivit klar med sin utbildning Event Managemnet så nu väntar det ”riktiga” livet!”

Event Managemnet… jag känner liksom på mig att det kommer gå bra för min lillasyster. Det är sånt man bara vet som storebror.

 


Practical jokes

Jag uppskattade skämt och spratt när jag var yngre. Men ibland går dessa practical jokes lite för långt. Ungefär som när den osympatiske chefen i ”the office” kallar in en av de unga tjejerna på kontoret och berättar att hon fått sparken för att ha stulit post-it lappar. Han driver det så långt att hon sitter och gråter när han ids kläcka ur sig att det var ett skämt.

Jag skulle skoja med Greger när vi var i 15-årsåldern. Jag visste att han skulle komma med mopeden och på vår gård svänger man ner bakom en knut från själva gårdsplanen (bilden). Där hade jag ställt traktorn i vägen så att han skulle vara tvungen att stanna med mopeden. Sen hade jag laddat upp med högtryckstvätten och skulle spola honom när han kom. Värt att nämnas är att vi inte har någon vanlig liten fjuttig högtryckstvätt hemma på gården. Det är en makapär som är en och en halv meter lång, 70-80 cm bred och dryga metern hög och sprutar vatten med osannolik kraft.

Så här i efterhand vill jag be om ursäkt. Greger, förlåt. Det var dumt. Jag vet inte varför men på nåt vis har det alltid varit Greger som drabbats av alla dåliga practical jokes genom åren.

Och det är faktiskt något jag har genuint dåligt samvete över. Än. Sisådär 17 år senare. Bilden är för övrigt mycket mycket gammal. Rucklet bakom boningshuset är ”tre-fyra” där farfar bor nu och stora huset är alltså ”nolltvå”.

 


Svunna tider

Jag har ju skrivit om Anders Allard tidigare. Vi var typ bästisar under många år. Jag vet inte hur det var för er men när jag var liten (mindre) bytte man bästis ganska ofta. Man var värsta polaren under en tid sen blev man värsta polaren med en annan sen kunde man bli värsta polaren med den man redan varit värsta polaren med förut. Ochsåvidareochsåvidare.

Någon som jag inte var värsta polaren med var Anders pappa Göran. Eller rättare sagt var han inte värsta polaren med mig. jag hade en ickerelation till honom. Göran var/är jägmästare. Jag tror det gick ut på att sköta kyrkans skog på nåt vis. Jag fick alltid för mig att han ansåg sig vara lite för fin för såna simpla typer som jag. Kulmen på detta nåddes i vilket fall då jag, Anders och gänget hade varit i Follingbo med mopederna. Vi var ofta där och hälsade på Greger eller någon av brudarna i klassen (i synnerhet var vi där främst för att Anders var dödsförälskad i Sara). Vid något tillfälle vände jag trotteln ett halvt varv på Anders moppe vid ett tillfälle (i praktiken innebar det att det var full gas hela tiden på hans MT5:a) och pappa Göran fick åka i bilen och hämta sonen (vi hade väl stuckit tidigare eller nåt sånt).

Fast jag vet inte. Det borde ju inte rendera i att vi kommer i olag med varandra.

Fast han verkade faktiskt ha glömt detta för nåt år sedan då vi vann kubb-vm för jag vet inte vilken gång i ordningen. I vilket fall saknade vi det året en spelare och Anders tog in som någon slags reserv. Mest av den anledningen att hans storebrorsa en gång i tiden startat det lag som nu bär det namn vi vunnit i alla år. Anders var urdålig i kubb och fick åka på träningsläger hemma hos bröderna Ekelöf. Vi plockade fram kubbpinnarna från alla kubbspel vi ägde (det är några stycken) och den ena av oss matade Anders med pinnar medan den andra reste upp kubbar. Någon slags turboträning i kubb. I vilket fall hjälpte det lite även om han fortfarande sög ganska rejält i kubb.

Hur som helst lyckades vi vinna trots detta och på den tiden var jag ”stjärnan” i laget och detta hade tydligen inverkan på pappa Allard då han överlycklig gratulerade oss till titeln. Eller också hade han helt enkelt förlåtit mig för alla upptåg genom åren.