nolltvå

På gården där mor och far nu bor bodde en gång min farfar och hans tio syskon och deras föräldrar, då i synnerhet min gammelfarmor Karin, som också blev väldigt gammal. Så gammal att jag har tydliga minnen av henne och hennes ask med syrliga karameller som förvarades i garderoben.

När telefonen kom till Gotland delades telefonnummer ut per socken man bodde i sedan i den ordning man skaffade telefon. Prästgården var först med telefon och hade således telefonnummer nollett. Farfar (eller vem det nu var som skaffade telefon) fick nummer nolltvå. Därför svarar han alltid just ”nolltvå” när man ringer till honom. Som en bekräftelse på att man ringt det numret. Senare fick man längre nummer, generellt efter i vilken socken man bodde i även då och numret blev förvandlat till 30002.

Farfar svarade dock ändå alltid nolltvå i telefonen, även senare då vi bytte hus med dom och farmor och farfar så att säga flyttat till ”tre-fyra” (30034). Han hade blivit ett med nolltvå.

Nu svarar han inte i telefon över huvudtaget. Jag tror faktiskt att han ganska högaktningsfullt skiter i det av den enkla anledningen att det blivit farmors uppgift. Precis som alla andra uppgifter som inte har med att hugga ved att göra. Han är en väldigt skön man, min farfar. Så många egenheter att det liksom inte går att låta bli att falla för honom som person.

Jag har köpt en tavla av Ivan för 5000 spänn. Fixar en bild på den så snart jag fått den.

 


Dolly

Jag håller på att missbruka och förstöra ”Hey Dolly”. Boken jag köpte. Som 18-åriga Amanda Svensson skrivit. Hon skriver så friskt och oväntat, med såna vändningar, metaforer och associationer att varje lilla halvt självstående kapitel skall smältas och förbrännas ett och ett. Ändå streckläser jag. Ett kapitel till bara, de är ju ändå så korta. Typ två sidor. Ett kapitel till bara.

Boken handlar om Dolly som är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarettetuier i silver. Dollys pojkvän Mårten är på alla sätt en prima kille men med honom är ingenting okej. Han har aldrig förstått henne eller hennes behov av fart och fläkt. Och han har inget cigarettetui. Skriver hon i första kapitlet.

”Ja! I fönstret sitter vad som synes vara en katt.
Det kan också vara en porslinskatt. Jag tittar på den i flera minuter för att se om den rör sej. Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt, jag vet bara att det finns en avgörande skillnad mellan katter och porslinskatter och att det är sånt man inte får ignorera.”

”Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. […] Min mamma, som är en hejare på vett och etikett, har lärt mig att det är fult att låta hjärtat och hundar löpa fritt. Det blir lätt fläckar på mattan då och sånt är ju lite pinsamt när man får folk på besök. Vi har ofta folk på besök som säger hum hum när de beundrar stuckaturen i taket.”

 


Brain failure

Ibland undrar jag fan om jag verkligen kopplat in hjärnan. Som idag när morsan ringer till mig på jobbet och berättar att mormor har transporterats från Gotland till Huddinge sjukhus för att hon fått leukemi och jag hör mig själv avsluta samtalet ganska omgående med ”var det inget mer du ville?”

Idiot är vad jag är emellanåt. Men det är sån jag är och jag skyller morsan för 50% av det. Så det så.

 


Fest

Inget ont om festerna på ”mitt” företag. Men ikväll har jag varit på en fest som företaget HiQ bjudit på. De hade laddat med väldigt goda snittar, champagne, frågesport, bollhav, guitarr hero, trerätters med grillat vid bordet, fria mängder med öl, vin och sprit (och jag skötte mig igen) i vackra lokaler högt över Stockholm City.

Ibland undrar jag faktiskt vilken reklam som är den bästa.

 


Hmm

Jag vill inbilla mig att jag är en person med ganska god självkännedom men då och då funderar jag över om jag verkligen kan se skillnad mellan kärlek och olycklig kärlek.

Fast egentligen. Vem kan säga skillnaden?

 


Nya böcker på posten

Äntligen kom mina nya böcker.

  • – Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
  • – Snömannen – Jo Nesbø
  • – Slumpen är ingen tillfällighet – Jan Cederquist
  • – Hey Dolly – Amanda Svensson
  • – Det är fortfarande ingen ordning på mina papper – Bodil Malmsten

En glad dag således. I allt väsentligt har min måndag varit superbra. Har till och med sprungit fyra kilometer. Första träningen efter Körtelfeber och Borrelia. Det var äckligt jobbigt, men nånstans måste man ju börja.

 


Den odynamiska trean

Ibland tänker jag tillbaka på när jag pluggade. Inte så mycket på de vanliga kurserna, de upplevda jag aldrig som något problem eller ens som hinder. De liksom löste sig av sig självt. Uppsatserna däremot. B-, C-, och D-uppsatserna. Jag fattar faktiskt inte hur fan det gick till när de blev skrivna. Jag skrev uppsatserna tillsammans med Johan och Per. Alla tre är riktigt riktigt bra på att skjuta saker på framtiden, att göra andra saker än att skriva uppsats då vi sågs.

Alla saker blev förvandlade till projekt. Projekt som alla var viktigare än att skriva uppsats. Roligast var nog ändå när vi tyckte det vore kungligt att sitta på den soldränkta balkongen och dricka kaffe och röka pipa. Pipa inköptes. Johan hade ett gammalt paket tobak som var kvar sedan han arbetet på ”Tobakken” i Arvika, tobaksfabriken som nu är nedlagd. Tobaken var så torr att vi fyllde en duschflaska med whiskey, bredde ut tobaken på en bakplåt, sprejade, vände, sprejade och vände på den där tobaken tills vi ar helt nöjda.

På något konstigt vis blev i alla fall uppsatserna skrivna. Vi bidrog alla tre på var sitt sätt. Det är i alla fall så jag betraktar saken så här i retrospekt. Jag själv med många logiska resonemang. jag är bra på att tänka logiskt, i ganska många steg och få saker och ting att gå ihop. Att se den stora bilden, att se sambanden.

Per. Jag känner ingen över huvud taget som är lika vass som Per på att knäcka ett resonemang. Finns det en enda svag punkt i ditt resonemang ser han det direkt och påtalar bristen med en skärpa och pricksäkerhet som är väldigt imponerande.

Johan. Denne Johan. Johan är en kreativ hjärna av mått som en logisk person som jag inte kan förstå. Han drar helt ologiska slutsatser, föreslår saker som är helt galna och kommer med ovidkommande synpunkter. Det låter som Johan skulle vara den som mest saboterat uppsatsen men jag ser det inte på det viset. Tvärtom spelade han en viktig roll med att ifrågasätta teorierna, att få mig och Per att motivera och förklara (för det är mycket det uppsatsen handlar om, att förklara) teorierna, att få dem begripliga för alla som läser den.

Sedan delade vi upp arbetet mellan oss. Jag skriver det här, Per det där och Johan det där. Jag vet än idag inte om Johan vet om att jag och Per skrev om allt han skrivit. Inte för att det var fel eller knasigt utan för att Johan skriver på ett lite bakvänt och mysko sätt. Ett sätt som inte låg i linje med det språk jag och Per använder då vi skriver och olika ”språk” i uppsatsen är inte acceptablet eftersom det är EN uppsats. EN uppsats som skall hänga ihop som sådan.

 


Helgen i korthet och kostym beställd

Fredag några öl efter jobbet sen tåget hem. Läste halva vägen men lade ifrån mig boken halvvägs ungefär. Hade ungefär ett kapitel kvar av boken. Glömde den på tåget. Men jag antar att de fångade mördaren på slutet.

Lördag jobb fram till fotbollen. Fotboll hemma hos Martin Backlund sedan till Sundbyberg där vi åt lite mat. Delade på notan med Visakorten likt finns i sjön. Detta skulle jag bli påmind om snart.

Nämligen på söndagen då jag står på Carlings och försöker betala mina kläder med Visakortet men apparaten säger fel kod hela tiden. Visar leg och köpet går igenom. Det visar sig dock att jag hade Simonas Visakort och hon följdaktligen mitt. Suck.

Fick svar av doktorn som tagit prover på mig då jag varit sjuk. Nu har jag visst Borrelia. Fästingar har festat på mitt blod och som tack för maten bjussat på Borrelia. Antibiotika i två veckor fick jag som pris av doktorn samt förmaningar att hålla mig borta från solen.

Det är ju fasiken också. Jag som gillar solen så. Först tre veckor i feber och soffliggande under de vackraste veckorna på året sen när jag väl är frisk FÅR jag inte sola. Sicken sommar detta blir.

På nåt vis på kan jag inte låta bli att tänka på Tranströmers dikt.

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

 


Hotmail

Är det inte alldels underbart att ha en hotmailadress? Jag har en sådan. Barabruno@hotmail.com för dom som vill mejla.

Adressen skapade jag hösten 1997. Jag hade nåt annat i tankarna men det var upptaget och så ville jag ha nåt utan bindestreck eller annat trams och mindes programet ”bara med Bruno” som Peter Settman hade i sin ungdom och så fick det bli.

I alla fall. Barabruno är min skräppoststation. Alla ställen man skall fylla i sin epostadress och alla ställen som jag tror att jag skall få mejl från som jag inte vill ha anger jag min barabrunoadress till. Därmed är 99% av all post jag får till den adressen skräp.

Så… till er som skickat saker av betydelse till mig på barabruno men inte fått svar…. sorry. Skicka igen, med ordentlig rubrik. Japp. Det är det som gäller.

 


Helg eller no helg

Ibland slås jag i huvudet av ett slags existentiellt tvivel. Sitter precis nu och lyssnar på Rachmaninovs ”pianoconcerto nr 3” (den från filmen Shine, ni vet) och funderar över vem jag är och vem jag blivit och om jag är nöjd med vem och vad jag blivit. Jag är inte den suicidala typen. Jag vet inte om jag konstaterat det särskilt klart tidigare förutom att jag aldrig ens tänkt tanken. Tvärtom. Jag skall och kommer leva för alltid. Goda eller dåliga saker emellan. Så är mitt öde dikterat.

I filmen Shine pressas den unge David Helfgott att spela Rachmaninovs pianoconcerto nr3, som tydligen är något utöver det vanliga. Han pressas så till den milda grad att han går in i galenskapen. Jag kan inte låta bli att finna en hel del lycka i hans önskan att spela detta svåra stycke trots att han kanske inte klarar det.

För det är så jag vill leva. jag vill göra saker som alltid, alltid, alltid, är på gränsen till vad jag klarar av. Och kanske till och med ibland förbi gränsen för vad jag klarar av. jag vill bli utmanad. Varje dag. varje dag vill jag bli utmanad, varje dag vill jag göra nåt som driver mig framåt och jag tror att det är det som får mig att tröttna på det jag håller på med i största allmänhet.

jag vill vara ämnad för nåt större. Jag vill vara den som sitter med mina teorier. Teorier som blir bekräftade. Kruxet är att jag inbillar mig att min storhet inte ligger i det jag studerat (företagsekonomi) utan sannolikt inom fysiken eller möjligtvis kemin (och jag har för mycket att ta igen för att det skall kännas meningsfullt att satsa på det). Detta gör mig emellanåt dyster.

Tillbaka till det existentiella tvivlet. Vem hade jag varit om jag inte varit tillsammans med Anna när jag var 17? Hade jag vågat flytta hemifrån då jag gjorde det? Hade jag gjort lumpen på det ställe som jag gjorde? Hade jag vuxit och blivit 10 år äldre under de 10 månaderna jag gjorde i lumpen om så inte vore?

I det stora hela är jag ganska säker på att omständigheterna flyttat mig fram till en punkt som är betydligt bättre än den som jag själv skulle förutsett mig själv i om jag som 30-åring tittade på mig som 17-åring. Den äldre hade nog tittat på den yngre och gissat på fängelset.

Ändå är jag inte nöjd. Jag behöver mer intellektuell stimulans. Please.

Allt blir lite roligare med bilder. Jag förvånade mig ganska mycket över att jag har ett stort ärr kvar på benet häromdan och noterade att detta är ursprunget. Bild ett är från i mars. Fyra månader sedan. Bild två är från idag.

 


Det var så här det började.

Det är knappt så jag minns det längre. Men för 11 år sedan vann vi vårt andra VM-guld i kubb. Om jag minns det rätt så har vi vunnit -96, -97, -00, -01, -02, -03, -05 och -07. Jag har tyvärr bara varit med sju gånger av dessa åtta. Men det var alltså så här det började. Jag vill minnas att vi inte var särskilt bra på den tiden. Men det var å andra sidan inte de flesta andra lag heller. Året därpå åkte vi ut i gruppspelet mot ett lag med en gammal gubbe med käpp, några tanter och ett barn. Då var det dags att göra något åt saken. Brorsan hade blivit såpass bra att jag gick ur laget och skulle spela med brorsan. Lite fult bjöd jag in alla från laget som ville att spela med oss vilket i praktiken innebar att Erik och Håkan (de två till vänster) hoppade av för gott.

Eftersom jag ändå ”stulit” ett lag som jag inte varit med och startat hade vi inte mage att sno namnet (Team Ekeby) utan vi blev ”Det Onda Papprets Lag”. Tog silver 1999. Bytte namn igen till ”United States” och vann 2000. Vann därefter tre år till och ville spexa till det lite till -04.

Anmälde oss därför som laget ”Mbinu Mashujaa från Tanzania från en fejkad hotmailadress på knackig engelska. Detta var stoa nyheter för arrangörerna. Ett lag från Tanzania! Tänka sig. Det blev artiklar och inslag i Östnytt. Det var inte lika glada miner när alla insåg att det var de eviga mästarna och numer ganska Stöddiga Team Ekeby (vid det här laget hade vi tagit tillbaka det ursprungliga namnet) som gömde sig bakom tanzanierna. Det året fick vi stryk i finalen av ett fantastikst bra lag från Norge (bästa motståndet vi någonsin mött). För övrigt hade vi slagit dem i finalen året dessförinnan så de hade väl revansch att utkräva.

Nya regler instiftades att man icke fick byta namn utan att meddela tävlingsledningen först. Så var det slut på det roliga.

Vi lyckades i alla fall återta titeln -05 och efter vår förlust i finalen -06 ansåg jag att vår storhetstid var över och lade kubbpinnarna på hyllan. Men de vann -07 ändå de jävla svinen. Grattis.

Men. det var så här det började. (tryck för större)

 


Där tiden står

Hema på gården på Gotland bor morsan och farsan och fosterhemsplacerade David, som jag önskar all lycka till med uppkörningen i morgon. Sedan ligger en liten flygel vid sidan av själva bondgården där farmor Gerd och farfar Evert bor.

När jag var hemma senast satt jag ock bläddrade igenom en massa gamla kort farmor hade och fann en bild från 1969 på farfar. Nästan fyrtio år har passerat. Något som inte märks på den gubben. Bilderna nedan är alltså tagna 1969 och 2008. Bakgrunden är densamma för att man skall kunna se att ingenting har hänt med gubbstrutten på 40 år.

 


Nu är det klippt

Jag har klippt mig idag. Precis som inför varje gång jag klipper mig så funderar jag kring om jag inte skall spara håret till lite längre. Varje gång kommer jag fram till att ”nej, jag ser förjävlig ut i alla lägen mellan lång och kort hår”. När det väl är långt är det inte så illa.

Likadant är det varje gång jag rakar mig. Funderar på om jag inte skall spara ut till skägg eller mustasch. Men sen kommer jag på att min skäggväxt är alldeles för löjlig för det och rakar bort det.

Som när jag klipper naglarna… skojar bara. Är löjligt petig med att alltid ha kortklippta naglar, mår nästan dåligt när de växer ut till mer än 1-1.5 mm långa.

Försökte leta upp nån bild på mig själv där jag har långt hår men hittade ingen. Vi tar en på John när han hade hår alls istället.

 


Jag var hemma ett par dagar när jag ändå var sjuk. Med hemma menas hos föräldrarna på Gotland. Det är nåt visst med att komma hem. Farsan har lite hävdelsebegär och skall alltid, och då menar jag ALLTID, visa hur stark han är. Så detta är det första som händer då jag kommer hem. Varje gång. (Lägg märke till bondbrännan)

Han är verkligen tuff min pappa. Han spöar din farsa hur lätt som helst.

Men han har en gullig hund i form av Allie, min favorithund av de sex som bor hemma.

 


Diagnostiserad

Jahaja. Inte för att helt och hållet litar på vad farbror doktorn säger men på nåt vis känns det tryggt att fått ett namn på min ihållande feber.

Mononukleos. Körtelfeber. Virus. Obotligt. Obotligt på det viset att virus inte botas. Kroppen rättar till det alldeles av sig själv. Tar ett par tre veckor enligt polacken som sa att jag hade mononukleos.

Varför litar jag inte helt och fullt på denna diagnos då? Det enda de gjort är att skrapa mig lite i halsen, stuckit mig i fingret samt tittat i halsen. Vad jag förstår så är det enda de kommit fram till att det inte är en bakterieinfektion. Virus således. Det borde kunna vara i princip vilket virus som helst.

Nåja. Nu spelar det mindre roll. Jag litar på att det är ett virus och mot dessa småjävlar finns ingen bot, så det är bara att vackert vänta till jag blir bra igen.

 


Vilka är det man skall passa sig för nu för tiden?

När jag var mindre skulle man passa sig för de som hade rakade huvuden och/eller tatueringar. Det var nämligen nazister eller bara vanliga brottslingar eller allmänt kaxiga helt enkelt.

Så är det inte längre. Var och varannan snubbe har rakat huvud och/eller tatueringar. Vilka är det vi skall passa oss för nu? Vi människor älskar ju att kategorisera och stigmatisera grupper. Invandrarna till exempel. Det är väl dem vi skall vara rädda för idag.

Hur som helst så intog jag mitt dagliga mål på den grekiska restaurangen Atrium häromdan. Vid bordet bredvid satt tre sydeuropeiska ungdomar, någon med rakad skalle, någon med tatuering och någon med frän frisyr. När servitrisen skall hämta deras tallrikar råkar hon tappa ett bestick på golvet. Hon går vidare som om att hon inte ens märkt saken och killen med den fräna frisyren dyker ner som en liten iller och plockar upp kniven som fallit. Lägger upp den på bordet. Servitrisen kommer tillbaka och hämtar glas och det som är kvar och plockar med sig kniven som om hon glömt den kvar senast. Inget tack eller någonting. Jag tror inte killen förväntat sig det heller. De är bara lite bättre uppfostrade än vi de där invandrarna.

 


Hej. det var länge sen

Efter tretton dagar av feber har jag varit lite dålig på att skriva här. Den här senaste veckan känns det som jag skjuter allt på framtiden. Jag orkar inte göra ett skit, att skaffa föda är ett projekt i sig som suger musten ur mig.

Nåväl. Nåt får jag väl forcera fram.

Med jämna mellanrum kritiseras det faktum att folk rakar sina kön. Det är inte ”naturligt” och det är porrens fel att vi gör det nu för tiden. Jag har lite svårt att förstå den kritiken. Skall man gå på den linjen skall man i sånt fall låta bli att klippa sina naglar, låte bli att gå till frisören. Man skall dessutom undvika att köpa kläder i annat syfte än att de skall skydda eller värma kroppen. Att ”snygga” till sig verkar ju fullständigt felaktigt med det resonemanget. Gillar man det så är det ju precis samma sak.