Jag är i fara.

För ett tag sedan skrev jag om en bil som sprängdes alldeles utanför brorsans trappuppgång i Malmö. Våldsamheter verkar följa oss bröder på ett kusligt sätt.

Igår kväll blev en 16-åring som satt i utanbyparken och lyssnade på musik skjuten i halsen och i axeln. Ni kan läsa artikeln här.

Jävligt spooky eftersom jag bor 50 meter därifrån. Kolla bara på kartan nedan. Pojken blev skjuten vid den blå grejen, jag bor vid den röda ringen.

Lite skrämmande är också att det är i den parken jag brukar sitta när jag vill lapa lite sol. Tar med min lilla solstol, en bok och lite dricka för att njuta lite av den vackra parken och slappna av. Nu skall man tydligen riskera bli skjuten på kuppen. Ej bra.

Det står också att polisen knackar dörr i området för att luska i mordförsöket. De har ännu inte varit hos mig. Men jag kan redan här och nu meddela att nej, jag har varken sett eller hört något och nej, jag har inget alibi för tidpunkten. Det har jag för övrigt knappt alls för veckan som gått. Mitt enda alibi är soffan som varit en trogen vän under 95% av all vaken tid.

 


Sanningens Ögonblick

Feber i sex dagar + för mycket fritid = Lost. TV-serien. Jag har börjat ta igen där jag dissade den för ett par år sedan. Och visst. Det finns ett visst underhållningsvärde trots allt. I alla fall om man är försvagad.

Kommer inte ihåg om jag skrivit om det tidigare att jag tycker synd om de stackas deltagarna som är med i det där rackarns programmet. Mest för att de lägger in blindgångare, dvs frågor de vet att den tävlande svarat falskt på så att de vet att alla åker ur förr eller senare.

I kvällens avsnitt rockade dock madamen fett när hon ändrade sina svar från då hon gjorde lögndetektortestet inte en, inte två utan hela tre gånger. Och fick RÄTT alla gånger. Jävligt stabilt.

Skönt att Europa dissade Perelli. Annars var jag ändå på rätt planhalva tycker jag med mina likes och dislikes.

En detalj bara. Ryssland vann, Grekland trea. Båda dessa länder finns i Sveriges EM-grupp i Fotboll. Som om det inte vore nog så möter vi Ukraina (2:a i sångtävlingen) i träningslandskamp innan fotbollsfesten.

Tredje motståndare i gruppen är Spanien så det verkar ju som att ju sämre landet är på att sjunga desto bättre är det på fotboll. Gött för Sverige.

 


Festval of melodies

Jag bryr mig inte så jättemycket om den stora festivalen för musik eftersom ingen annan bryr sig om den. Vinnarlåten kommer att spelas på radion några veckor och sen är det slut.

I min festival skulle dessa vara i topp:

  • Bosnien
  • Armenien
  • Holland

Möjligen även Norge. Men det säger väl en del om vad jag tycker eftersom Holland inte ens finns i finalen.

Jag gissar ändå på att Dima Bilan äntligen får vinna och jag tror faktiskt hans låt räcker längre än ett par veckor. Särskilt när man slipper se det riktigt slemmiga framträdandet och de fått spela in en version där han låter som han kan engelska (för herregud… det låter för jävligt med den engelska han hade ikväll). Eller möjligen Grekland. Som vinner alltså.

Sen tyckte jag faktiskt Spaniens bidrag var riktigt underhållande (det var han med leksakspiano, jeans och lösmustasch och peruk).

Christer Björkman och Charlotte Perelli har tjatat sig blå om hur bra deras arrangemang är och i förhållande till den här ukrainskan (vars låt verkligen suger). Hur han kämpat för att få ”sina” och ”rätt” kameravinklar, att de MÅSTE sköta vindmaskinen som Fürer Björkman sagt or he will unleash his fury upon Belgrad. För honom och Perelli är detta en tävlig i att vara mest producerad och ”perfekt” i framträdandet. Inget får lämnas åt slumpen för då går allt åt helvete. Har ingen berättat för dem att den musik som gillas av flest är musik som inte är överproducerad eller övermanipulerad, som inte är perfekt så att varenda hårstrå ligger exakt rätt i varje givet ögonblick? Vi gillar lidelsen i riktig musik. Hjärta och smärta hellre än yta och förpackning.
Ukrainskan var i alla fall arton ligor snyggare än Perelli. Om jag nu skall nämna nåt om dessa tu. Det skall i och för sig inte så mycket till för att se bättre ut än denna förskräckliga kvinna.

Nåt helt annat. Roligt att få det här meddelandet när man installerar ett spel. Tyvärr, du har för lite minne (2 GB), det krävs 128 MB för detta spel.

 


Åk till staterna. NU!

Ni som följer börskurser, valutakurser och så vidare har såklart koll på att den amerikanska dollarn skunkit ganska rejält under de senaste åren. Ändå höll jag på att sätta maten i vrångstrupen när jag satt och läste Aftonbladet idag och såg senaste växlingskursen.

Den som inte åker till USA och shoppar sig blå är ju helt tokig. Jag har räknat ut lite jämförelsepriser som jag hittat på nätet och översatt dem till SEK. Den som inte ringt sin resebyrå inom fem minuter efter den läst klart detta skall hämtas av män i vita rockar.

  • Dell´s billigaste Laptop, 2 kronor och 89 öre
  • Ferrari 360 Spider årsmodell -04, 783 kronor
  • DVD Film Pirates of the Caribbean, 12 öre
  • Biljett till Mamma Mia på Broadway, 85 öre

Så plocka fram skolengelskan, raka bort talibanskägget och ta på dig din allra oskyldigaste min och bara åk.

 


Detta Sanningens Ögonblick

Jag har ju som bekant legat platt nu i flera dagar. I mitt hem innebär sjuk + ligga platt = dumburk. På det store hela tycker jag att Sanningens Ögonblick är ett ganska underhållande program. Det som stör mig är, och det stör mig inte så lite, att produktionen på rent jävulskap (läs snålhet) lagt in frågor där den tävlande ”ljugit” enligt lögndetektorn. Som regel går det till som så att den som tävlar får fläka ut och in på sitt liv och sedan går han förr eller senare på blindgångaren och får åka hem med bara baggage i baggaget. Och jag tycker inte det är fair.

Som härom veckan när en snubbe som var snickare hade svarat på alla möjliga frågor som att han hade knullat en kille, använt narkotika osv och sen hips vips åker han ur på en störtlöjlig fråga i stil med ”Tycker du att du ställt upp tillräckligt på din bror?” En fråga som ingen människa skulle välja att ljuga på. Men lögndetektorn ansåg så och det blev baggage i baggaget.

I kvällens program var det en homosexuell kille som var med och i mellansnacket frågade Pontus Gårdinger (vars far är lokalkändis på Gotlands Radio) när han ”kom ut” med sin sexualitet. Varför skall man tvunget ”komma ut”? Borde inte heterosexuella komma ut de också i sånt fall? I vilka andra fall måste man tala om för världen vad man föredrar? Fan, folk talar ju inte ens om vad de röstar på, men vilket kön man vill ha på sin partner… jojo, det är information som man är SKYLDIG att berätta för fan med hans moster.

På något vis rimmar det väldigt väl med Folksams senaste slogan.

 


Sista utposten för en bok

Var bara tvungen att visa en bild från ett antikvariat här i Västerås. Bilden visar bara en liten del av bokhandeln men hela affärn ser ut precis så här. Allt huller om buller. Staplat, travat och slängt hittan och dittan. Den som hittar en bok man letar efter därinne är förtjänt av någon sorts pris.

 


Självömklig

Har skaffat mig feber. Himla dumt. Jag har nu legat i horisontalläge i nästan 30 timmar i sträck. Jag tycker faktiskt inte särskilt synd om mig själv. Det är bara lite jobbigt att hjärnan liksom har lossnat från själva skallen och därför inte följer med när man rör på huvudet. Man flyttar huvudet, det snurrar till och ett par tre sekunder senare har hjärnan hittat den position som huvudet har och man kan titta på det man hade tänkt.

Störande är också att kroppen blir så jävla ömtålig av någon sketen grad högre kroppstemperatur. Tar mig upp på fötter och tassar försiktigt försiktigt ut i köket för att kolla om det finns något ätbart. Smyger ner fötterna eftersom minsta stöt fortplantar sig ut i leder, in i organen och man vill bara rasa ihop i en höga och böna om morfin. Morfin tror jag skulle vara värsta grejen för detta tillstånd faktiskt. Ta det tills man är bra igen liksom. Klart slut.

Jag tror att halva grejen till att man känner en sådan misär av att vara sjuk är att man svettas och blir äcklig. Klibbig och dan. Att själva orenheten är värre än febern i sig. Så är det nog. Nu skall jag ta mig en dusch bara för det.

 


Linkgubben

Jag vet inte om ni kommer ihåg SkandiaLinks allra första reklam, den med streckgubben som snyggt och prydligt promenerade mellan de uppåtgående kurserna i ett diagram. Jag har försökt återskapa honom här nere. Livet är likadant på många sätt. Vi har ett antal parallella liv eller möjligheter i varje ögonblick, varje dag, i varje beslut eller icke-beslut. Likt Linkgubbens val av fond är svårt kan dina val av liv vara svåra eftersom du inte vet vad utgången av valet är. Kanske är det bättre att ha den där räntefonden ytterligare ett tag så behöver jag i alla fall inte riskera något. Om man säger som så här… jag är inte mycket för räntefonder. Varken Linkgubbens räntefonder eller de som livet har att erbjuda. Jag skall ha den bästa fonden om det så slutar under det vita streckat i botten.

Jag till skillnad från räntefondsfolket har insett att man bara får ett liv och det vore väl själva fan om man inte åtminstone försöker göra det bästa av det.

 


Hemifrån

Här har vi mina två närmaste grannar. Tore och Totte. Tore är en av mina bästa vänners fader dessutom. Just på den här bilden står de nere i vår källare och experimenterar med lite olika eldar och grejer.

 


Nick Cave

Nick Cave and the Bad Seeds var på besök i Stockholm igår. Spelade på Annexet i Globen. Per, Johan, Sara och jag var där. Började kvällen på Bara Bar på Södermalm där vi käkade lite och drack några pilsner. Maten var god men under all kritik. Jag beställde oxfilé som skulle serverats med gröpepparsås och smörstekta kantareller. Det blev någon slags paprika och/eller rödvinssås och inte en svamp så långt ögat kunde nå.

Cave var som vanligt väldigt underhållande att titta på. Särskilt när han har bandet med sig och kan härja fritt på scen. Många låtar från nya plattan såklart. Tyvärr var jag inte tillräckligt inlyssnad på senaste eller för den delen näst senaste skivan (fy skäms på mig). Men han varvade med en del gamla hits och bäst får nog ändå ”Stagger Lee” bli. Eller möjligen ”Oh Mama”. Lite skojigt var den tvärflöjt och violinspelande Usama Bin Ladinkopian i bandet.

Mitt under konserten dyker Henrik Hermansson upp. En kompis till Per från Småland som jag lärt känna genom Per. Vi hade ingen aning om att han skulle finnas i Stockholm eller på konserten. Vi beslutar i alla fall oss för att dricka ytterligare ett par öl efter konserten. Sagt och gjort och hips vips är klockan fyra på natten och söndagen blir en aning trött.

24 timmar senare sitter jag i alla fall tillbaka ”safe and sound” i Västerås. På väg till tåget passerade jag en liten park i Sundbyberg som jag tyckte skulle vara vacker i mörker så jag knäpper ett snabbt kort med kameran och skapar lite eget mörker. Blev inte riktigt nöjd med färjen på lyktorna eller ljusskuggorna på marken, men jag iddes inte grejja mer.

 


Lite statistik

Ni som känner mig vet hur mycket jag gillar statistik. Jag inbillar mig att statistik är sanning och att allt kan beskrivas i statistiska termer. Jag gillar att mäta saker helt enkelt. Vill veta hur ofta någonting förekommer, eller hur osannolikt det är att ditt eller datt inträffar. Sådan information är viktig för att kunna leva för alltid. Något jag har för avsikt att göra.

I alla fall. Albin skrev i sitt inlägg om sin sexdebut och blev förvånad över att hans kompis varit nykter vid sin. Varpå han uppmanade folk att kommentera huruvida de varit fulla eller nyktra när de knullade för första gången. Jag har sammanställt svaren. Bara de som kommenterat med ett namn eller klart genus-aktigt alias har räknats. Jag har även räknat dem som kommenterat anonymt men där det går att lista ut ifrån meddelandet om det är en kvinna eller man som skrivit.

  • Män Nykter Sexdebut: 11 st
  • Män Full Sexdebut: 10 st
  • Kvinna Nykter Sexdebut: 18 st
  • Kvinna Full Sexdebut: 12 st

Med det kan man konstatera att 53% av männen debuterar nyktra medan 60% av kvinnorna gör det. Kan man också dra slutsatsen… nej. Det var inget.

Förslag på slutsatser?

 


Att slungas bakåt

Sitter på tåget och lyssnar på mina mp3-or när jag byter till radio och den där låten som slungar mig tillbaka till februari 1994 spelas. Jag sitter inte längre i en tågkupé mellan Stockholm och Västerås utan i en guldfärgad gammal Ford Escort tillsammans med Fredrik, Greger och Anders. Anders Allard kör så klart. Han har fyllt 18 i januari och är den ende av kompisarna som har körkort. Vi sitter där och lyssnar på hög musik. Det är kväll och hela världen har lagts för våra fötter i och med Anders körkort. Just ikväll är vi på väg till Martebo för att titta på det spöklika ljus som dansar över fälten i Martebo. Enligt sägnen är det Knut Stare som är ute på myren och letar efter sin försvunne son. Ljuset har dansat över Martebo myr sedan början av 1900-talet och vi är fulla av hopp och hormoner. Själv är jag sjutton och har ett drygt år till mitt eget körkort. Men det vet jag inte då. Vi får punktering på vägen, byter hjul och kommer till sist fram till Martebo. Vi hade ingen lycka med ljuset den kvällen. Knut Stare kanske har hittat sin son till sist.

Jag susar vidare bak i tiden. Vi går nu i åttan. fjorton femton år och den här gången har jag och Anders tänkt ut en smart plan. Vi skall fotografera på bildlektionen. Hämtar ut en kamera, lindar den svartvita fotorullen för hand i mörkerrummet såsom vi blivit lärda. Man måste vara väldigt noga så att filmen fäster ordentligt för annars går det inte att vrida fram filmen när man fotar. Och detta skall ske i totalt mörker. Vi tar vår kamera och sätter iväg till gympahallen. Vi skall fotografera Helené. Den nya vikarien som både jag och Anders är kär i. Ingen av oss vet hur gammal hon är. Vi vet bara att hon är vacker och hon just då är den enda som existerar i våra pubertala hjärnor. Vi smusslar och smyger med kameran så hon inte skall se att vi är där för att fotografera henne. Vi är blyga, tisslar och tasslar och så här i efterhand undrar jag om hon märkte att vi fotade henne.

Jag skall be Anders fråga henne om det någon gång. Anders och Helené är idag ett par och har en son som heter Oscar tillsammans. Det finns många minnen av den här sorten som jag och Anders delar. ibland saknar jag det han och jag hade. Jag vet inte om jag ens träffat honom det här årtusendet. Nästa kanske.

Låten som slungade mig 14 respektive 17 år bakåt i tiden har ni här (den tar en liten stund att ladda) Låten.

 


Nån gång skall vara den första…

Idag hände nåt som jag inte kan minnas har hänt mig någonsin tidigare. Jag stack ut och sprang och tänkte maxtesta på 7 kilometer. När man tittar på skidåkning brukar de prata om att man kör på olika växlar. Mina växlar ser ut ungefär så här:

  • Ettans växel är lika med rask gång
  • Tvåans är löpning cirka 52-57 min/mil
  • Treans är löpning cirka 47-52 min/mil
  • Fyrans är löpning cirka 42-47 min/mil
  • Femmans och högsta växeln är löpning cirka <40 min/mil

Idag var tanken alltså att jag skulle maxa sju kilometer så jag körde på i ett mördande tempo, jag skulle gissa strax under 40-min-tempo på milen. Det funkade inte. Eller rättare sagt så funkade det i cirka 4.5 km, sen tvärdog jag och var tvungen att för första gången stanna och vila mitt i ett löppass.

vad var det positiva med detta då? Jo. 1. Jag pallar i alla fall att springa ganska fort i dryga fyra kilometer (bra att veta) och 2. jag kunde faktiskt springa hem på trean efter bara en dryg minuts vila.

Att jag förvandlades till stenstaty när jag kom hem är en annan historia.

 


Modellat

Farsan kommenterar förra inlägget med att det är ihopdiktat och att man kan bli arvslös för mindre. Han vet ju inte bättre än att man inte kan göra sina barn arvslösa nu för tiden.

Idag fick jag med posten den senaste Nesserboken, sen har jag lånat ”flickan under gatan” så helt läslös kommer jag inte bli trots att jag precis har läst ut Jo Nesbö’s senaste bok. För er som också väntar kan jag meddela att han släpper ny bok i mitten av juni.

Tills dess får jag väl odla mitt nya intresse. Fotografering och bildbehandling. Köpte även en bok ”Digital Fotografi – Lär dig yrkesfotografernas hemligheter”. Skall bli intressant. Annars har jag varit i Stephens studio för några modellbilder. Riktigt vad det skall vara reklam för vet jag inte riktigt, men metrosexuell skulle kunna vara ett ord som inte är helt taget ur luften.

(Klicka för större i vanlig ordning)

 


Spökgården jag är uppväxt på

Köpte äntligen ett par nya löparskor idag. De hann inte mer än hem så invigde jag dem med 10.000 meter härlig löpning. Wunderbaaaaar, som Josef Fritzl skulle ha sagt.

Meckar med bilder idag också. Här är alltså gården jag växt upp på som den ser ut eller såg ut i somras. det är gården där Jocke skjutit småfåglar med luftgevär och farsan plågat oss med hö-körning. (klicka på den för större)

Och här nedan ser ni gården som jag minns den. Jag och Jocke är uppväxta i källaren. En hemlig källare där han höll oss fjättrade. Vi fick sitta där och tillverka olika armaturer och träfigurer som farsan sen sålde och levda glada livet för. Syrran fick av någon anledning leva normalt liv uppe i huset. ibland kunde vi höra henne skratta och tjoa. Jag och brorsan brukade titta på varandra, skaka på huvudet och tänka oss bort till någon annan plats medan vi snickrade vidare på vadän vi var tvingade att göra.

 


Efter mycken fix…

…så fick jag till det med flash och allt. Bry er inte så mkt om bilderna, saken är den att jag skapat riktigt stiligt webalbum som jag hädanefter skall publicera mina bilder i.

Kolla in HÄR!!!

 


Turist i hemstaden.

Idag har jag turistat i Västerås. Spatserat runt med kamera, tittat på folk, ätit på fik, tagit en glass, kikat på staden och njutit av det underbara vädret. Bäst av allt var att jag verkligen kände mig som en turist dessutom. Det är märkligt vad lite sol kan göra.

Jag har även ätit mina måltider i bakvänd ordning. Jag började dagen med en halv pizza. Detta för att jag ville ha nåt stadigt eftersom jag ville ut i solen snabbt och sen ville jag kunna stanna där ganska länge utan att bli hungrig. Mitt på dan åt jag kulglass på ”Kalle på Spången” och läste lite i min bok. Framemot femtiden blev det dags för ”middag” och den bestod idag av fjällfil med vattenmelonbitar som jag skivat i. Sen träning och nu nyligen tacos. Najs.

Här är några foton jag tog när jag turistade. Bryggan är med av nostalgiska skäl, fotot blev inte så värst lyckat, men jag har haft mina stunder på den bryggan. Annars en liten fågel och mer vatten. Vatten som ligger verkligen mitt i stan i min stad. På bilden av den lilla halvön finns en röd pil. Jag vet inte om det syns så väl, men i trädet sitter en man som blir inspelad av nåt filmteam.

Och så Micke då. han var på besök i lördags. Mycket trevligt. Vi skulle köra gocart men det var fullt vid Johannisberg och vid Hälla hade de ingen åkning för allmänheten på lördagar. Vi skjöt det hela på framtiden. Vi sightseeade lite i hans bil istället och på väg till affären lyckades dåren köra i fel körriktning på en väg där körriktingen ENDAST var åt andra hållet. Det var ingen vanlig fjantig kört mot enkelriktat-körning utan mer av köra mot körriktningen-på-motorväg-stuket. Spooky.

Sen gjorde vi fajitas. Micke fick hacka sin tomat själv. Berömde min kniv, hur vass den var. Och skar sig i fingret. Rätt var det var skulle han lägga ifrån sig kniven och jag sa åt honom att jag gärna skulle vilja att den även fortsättningsvis skall vara vass och att han därför gärna fick lägga den utan att eggen ligger mot diskbänken. Istället så lyckas drummeln med, när han skall skaka loss lite tomatbitar från kniven, att dänga den (med eggen före såklart) rätt in i kanten på diskbänken.

Här har ni Micke. OBS bilden är manipulerad.

 


Årets dag so far

Lördagen var min lillebrorsas födelsedag och en av mina bästa dagar det här året. Började med att fira brorsan med att äta smörgåstårta och cappuchino i parken här i Västerås. I den underbara sommarsolen som äntligen äntligen har kommit. Sedan spankulerade jag runt och fotograferade blommor som skall bli konstverk i den underbara solen som äntligen äntligen har kommit.

När väl det var avklarat så kan man säga att jag spenderade resten av dagen i en solstol läsandes en god bok i den underbara solen som äntligen äntligen har kommit.

Me like sol.

Köpte lite huvudvärkstabletter på Apoteket också. De har ett system där man kan läsa över varje hylla vad för sorts artiklar som finns därunder, som till exempel ”värk” där värktabletter finns. Jag gillar också deras rättframhet när det gäller att namnge sina hyllor. Jag gillar att de inte hymlar och tycker det är pinsamt att skriva ut vad det är man vill behandla.

 


Dåså…

Det finns en del saker som jag helt ohämmat alltid njuter av. Att bli smekt till exempel. Nästan alla i min familj är likadana. Mormor och morfar, farfar, morsan, brorsan och syrran. Och så jag då. Ibland så kan gården hemma se ut som värsta sälkolonin där vi ligger och låter oss bli smekta av den där solen som har haft godheten att visa upp sig de senaste dagarna. Vi dyrkar denna sol. Kan ligga i timmar och bara njuta av det underbara i att värmas av solen samtidigt som vinden andas på den upphettade kroppen.

En lunch på macdonalds kan vara väldigt sunkig och nästintill vidrig. Den kan också vara något av det bästa som kan inträffa. Inträffar den i en vacker park med en varm och skön sol till sällskap, lite skön musik i öronen och kanske en bok att läsa så börjar det närma sig det sistnämnda. Här är några bilder från platsen och mig där jag åt min ciabata deluxe i ”middas” (översättning till fastlänningarna: lunch).

P.s. Jag vet inte om ni sett det men det annonseras ganska mycket i bland annat Metro just nu att man skall köpa ”lyckopenningen” som doppresent. Det är ett litet mynt i halskedja som synskadades riksförbund ger ut. Det roliga i historien är att denna lyckopenning är så fruktansvärd ful att ingen, och då menar jag ingen, skulle köpa ett sådant i något annat syfte än att stödja de synskadade.

Vad som slår mig är att det är ganska tacksamt att designa saker åt synskadade. ”öh, vi har gjort ett mynt här… eeehh, det är assnyggt alltså, kolla här bara… äh, nej just det, du är blind ja… jamen… eh, ni får lite på mig att det är assnyggt helt enkelt”. Typ.

 


Sist såklart

jag är antagligen den siste homo sapiensen på planeten tellus som kollat på filmen juno men i dont give a fuck. det är sällan jag så gillar en film på ett så genuint sätt. mycket sällan. nästan alltid finns det något jag stör mig på. alldeles för sockersöta slut, delvis dåliga skådespelarinsatser, tunna manus eller bara tråkigt berättat.

juno är magnifik på alla sätt. en liten historia berättad utan en massa dramaturgiska twister som oftast känns skapade bara för att krångla till saker. apsnyggt filmad. så cool. och som i alla bra filmer, bra musik. sköna karaktärer. allvar blandat med humor som fick mig att skratta högt flera gånger.

och så den här bruttan som spelar juno. ellen page är ett av följande; världens collaste brud eller en jävla bra skådis.

juno och gone baby gone är mina filmfavoriter från 2007. inte är hon ful så jag stör mig på det heller.

 


Land of the free…

…home of the brave. Känner att jag fått lite av en överdos av amerikat ikväll. Fredrik och Filips 100 höjdare skulle efter en urusel säsong kora amerikats skönaste person. Slaget stod mellan en dunderrik vit muslim, en konstnär, en gummiman och en… amerikan. Bellman vann.

I Dr. Phil debatterades det lagförslag som lagts i tolv (!) delstater som vill förbjuda ”baggy pants”. Baggy sådär hip-hop-style-aktigt med brallorna på halv stång. Det skall förbjudas. Det är nämligen ”offensive” mot stackarna som måste titta rövarna på dem med baggy pants. Det är också för att skydda mot att polisen råkar skjuta sådana med baggy pants eftersom det kan finnas ”concealed weapons” i dem. Alltså… när dessa baggy-panty-ers konstant drar i sina brallor för att de inte skall åka av kan polisen tolka det som att man försöker dra vapen mot dem.

Land of the paranoid, home of the freaks.

Så har brorsan köpt hund. En ”kleiner münsterländer”. Rasen heter så alltså. Vad hunden är döpt till tänker jag inte skriva eftersom det låter som en arab fått välja namn åt den stackarn. Nu var det ingen arab utan brorsan och hans tjej som inte kunde enas om vad hunden skulle heta. Därför drog de lott om sina respektive namnförslag. Brorsan ville att jycken skulle heta ”Bixa”. Jag bävar för den dag då de skaffar barn och barnet skall heta Mustafa Ekelöf. Hunden är i vilket fall söt så det förslår.

 


Hon överlevde

Syrran har blivit ormbiten. Alltså biten av en orm, inte biten som den av socker i kaffet. Det går att läsa mer om det på hennes sida. jag sitter mest och funderar över två saker. 1. Varför vill man hålla i en orm? 2. Hur lyckades hon överleva?

Syrran är så liten och smal och tunn att hennes så spindelarmar borde brutits av i och med ormens bett. Faktum är att syrran är så tunn att man kan faxa iväg henne om man vill.

 


Västerås Hötorg

På stora torget i Västerås finns gurkstadens motsvarighet till Stockholms Hötorg. Jag får inte riktigt samma känsla där som i Stockholm. Jag köpte varken ”Möroder”, ”Zuccuni” eller ”Bönbönor”. Däremot fick jag tag i ett knippe ”Sparis” för 20 kronor.