Åter till nutiden

Det har varit lite lugnt här i Journalen en tid. Jag har ”firat” jul hos föräldrarna på Gotland. Lagom till min ankomst krashade deras Internet vilket gör att inläggen i Journalen inte duggar tätt.

Det är med förtjusning blandat med fasa jag besöker Gotland. Det är trevligt och skoj att träffa syskon, föräldrar, mor och farföräldrar, kusiner och annat löst folk. Samtidigt som mina föräldrars hus är ett kulturellt vakum. Det är ett vakum gällande allt vad händelser beträffar. Där händer ingenting mer uppseendeväckande än att några av de sex hundarna blir stimmiga för att de inte får följa med på jakt.

Jag gillar att läsa, kolla på film, lyssna på musik eller för all del kolla på teve eller besöka Internet. Inget av detta kan man göra på familjens gård. Det finns ingenting att läsa förutom gamla nummer av veckotidningen Land eller Svensk Jakt. I filmväg finns godbitar som Cocktail eller Heartbreak Ridge (om man inte räknar morsans enorma samling barnfilmer). Vill man lyssna på musik så kan man helt obegränsat lyssna på farsans enda skiva, Lokets Favoriter, men även det blir lite tråkigt i längden. Ettan, Tvåan och Fyran känns tyvärr väl begränsat när det inte ens finns att titta på när man har massor av kanaler.

På tal om vakum. Morsan och farsan har (eller hade) ett fosterhemsplacerat barn som nu är 21 och inte längre fosterhemsplacerad som har lite otur när han tänker, för att citera Bonde-Karl-Petters kap. Han firade julen hos oss eftersom hans morsa lyckats leta upp en 29-årig snubbe i Jämtland som hon hänger hos. På julaftonsmiddagen frågade vi om han visste när jesus har födelsedag, och nej, det hade han ingen aning om. Upplysningsvis var det samma fråga han fick i kyrkan då han konfirmerades och upplysningsvis kunde han inte svaret då heller. Det är tur att det finns plats för oss alla i guds hus alldeles oavsett om man vet när han son är född eller inte.

Här är hunden Allie och lillebror. Den hunden vet hur man relaxar.

 


Underbar och älskad…

Warning! Pozor! Pass på! Se upp!

Kikade på Martina Hags ”underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också bra)”. Det kan vara en av de absolut sämsta filmerna jag sett i hela mitt liv. Två gånger under filmen var jag tvungen att stänga av. Ta en paus för att fundera om jag verkligen skulle palla se vidare. Tristessen i att vara hemma och sjuk blev för stark. Jag såg klart filmen.

Fy fan.

 


Tänk på hur du sitter. För faaaan.

Vissa saker jag läser biter sig fast nästan för alltid, andra saker fastnar inte alls. Jag har väldigt svårt för historia.

Tänkte återberätta en grej jag läste för ett tag sedan. Om hur vi människor agerar och interagerar med varandra. En forskare intervjuade ett antal personer och frågade hur många de trodde skulle kunna utsätta en försöksperson för elchocker på upp till 450 volt eller högre. Svaret var entydigt; endast få sadistiska personer troddes kunna utföra något sådant.

Forskaren bjöd därefter in personer till ett försök (inte samma som tillfrågats) där de lottade om vem som skulle vara försöksperson och vem som skulle sköta ”spakarna”. Hälften av ”deltagarna” var i själva verket införstådda kring vad den verkliga studien var (att studera den som sköter ”spakarna”). Lottningen riggades och experimentet kunde börja. Det gick ut på att försökspersonen skulle tilldela den andra försökspersonen (och tillika forskarens kompanjon) elchocker när denne svarade fel på de frågor som ställdes. Elchockerna skulle sedan ökas successivt för varje felaktigt svar. Den som skulle dela ut elchockerna fick prova en mellannivå av elchock som kändes ganska ordentligt. Trots att den elchockade skrek och jämrade sig och till sist tystnade gick så många som 16 av 40 till högsta elchocksnivån (som för övrigt var uppmärkt ”XXX”), och det stora flertalet upp till eller över 450 voltsnivån.

Ett fåtal sadister alltså.

Ett annat berömt experiment utförde en lärare med sina skolbarn i tioårsåldern. Hon berättade att det fanns ett ämne i kroppen som heter Melanin (har jag för mig att det kallades) där nivån av Melanin avgör vilken hudfärg du får. Desto mer Melanin desto mörkare hudfärg. Det var också så att Melaninet gjorde dig smart, så följaktligen var man smartare ju mörkare hud man hade. De svarta barnen fick också privilegier såsom längre rast, finare skolböcker, de fick dricka direkt ur vattenfontänen mm. Ganska snart hade ett socialt mönster inrättat sig där de svarta barnen presterade mycket bättre, mådde bättre och kände sig gladare än sina vita jämlikar.

Efter en tids experimenterande talade läraren om för barnen att hon ljugit, att det i själva verkat var tvärtom. Att det var de vita barnen som var de smartadet och bästa. När detta skedde var en fotograf på plats som filmade barnen. Man kunde ögonblickligen se hur de vita barnen växte, sträckte på ryggarna och kände sig starkare.

Slutligen ett kort exempel på hur omgivningen påverkar dig och hur du lyckas med ditt liv och det du företar dig. Man testade ett antal pojkar och flickor i matematik där hälften av flickorna innan testet fått läsa ett dokument som visade att flickor är biologiskt förinställda på att vara dåliga i matte. Dessa flickor klarade matematiktestet betydligt sämre än sina kompisar.

Så tänk på hur du uppför dig mot dina medmänniskor. Att allt det du gör påverkar andra i deras sätt att vara och att andras sätt att vara kanske i själva verket är ett resultat av ditt goda/dåliga sätt att vara. Så den du pratar skit om kanske beter sig på det viset bara för att sådana som du pratar skit om denne. Vi påverkar och påverkas så mycket mycket mer av omgivningen och av varandra än vi någonsin skulle våga erkänna.

 


Sytembolagets Anitra Steen fick påökt med 30 tusen i månaden. Jag har inget emot att folk får betalt. Jag blir lite snurrig när systembolagets styrelse motiverar det hela med att de måste anpassa sina löner efter konkurrenternas. Lustigt att det gäller lönerna men inte varorna. Tvärtom så har de monopol. De behöver inte alls bry sig om konkurrenterna och då kan man ju fråga sig hur svårt det är att driva ett företag som inte har en enda konkurrent.

Nej. Skräddaren säger nej.

Dexter. Denna underbara serie. jag har varit hemma och sjuk i två dagar nu och klämt båda säsongerna. Nu är det i och för sig bara 12 avsnitt per säsong, men ändå. Väldigt fängslande serie. Framförallt väldigt full av karaktärer, eller rättare sagt udda karaktärer. Bara det att huvudpersonen är en polis som är seriemördare på fritiden säger väl det mesta. Men det absolut bästa är ändå hur historien berättas, hur vi får veta hur denne Dexter växte upp till seriemördare, hur vi får höra hans helt sinnessjuka tankar, paranoia och hans totala avsaknad av känsloliv. Att han tycker begravningar är bland det värsta han vet för att han tycker det är jobbigt att spela ledsen under så lång tid i sträck.

Men det är en brilliant serie också för att den tar upp en hel del existentiella frågor. Vad är det som gör mig till mig, vad och vem är det som påverkar hur min framtid skall se ut? Är man fånge i sitt eget liv, förutbestämd att vara på ett särskilt sätt, hur kan man handskas med sina tvångstankar?

Mycket tid går åt till den typen av filosofiska sidospår. We på Herren like.

 


Skåne och Gotland

Mats Olsson skriver idag ”Andersson tackade för julbordet i torsdags, sa ”tack för midda’n”. Lars Lagerbäck tackade också, men ifrågasatte om det verkligen var ”middag” vi hade ätit. Middag är skånska för lunch, det man äter på kvällen är – förstås – kvällsmat.”

Det är samma sak hemma på gotland. Middag äter man såklart mitt på dagen. Kvällsmat på kvällen. Lunch äter man i Stockholm.

Någon som kallar sig Överste Herren har kommenterat några inlägg. Det är en mycket torr och cynisk person. Det tillsammans med det faktum att han kallar sig överste får mig att gissa på att det är André som är denne överste. Han är torr och cynisk, korthuggen och vresig. Dessutom gillar han att hitta på olika epitet om sig själv, bland annat brukar han kalla sig Sir Andrew.

I fredags ringde nån tjej från VLT och frågade lite frågor om den här ”bloggen”. Det är en journal. Hon frågade varför jag skriver. Jag vet faktiskt inte riktigt, dessutom når jag varken den kvalité eller den kvantitet jag skulle vilja. Något som får mig att tappa sugen. I typiskt nyjournalistisk anda frågade hon även hur ett ”stereotypiskt” inlägg ser ut. Det är väldigt stereotypiskt att vara ung juornalist och använda tillkrångade frågeställningar för att dölja sin osäkerhet eller känsla av insufficiens.

Jag är genomförkyld. Det är lite jobbigt men också lite skönt. Skönt att kunna ligga i soffan och bara kolla på teve hela dagen utan att ha dåligt samvete. Är jag inte bättre till i morgon blir jag hemma från jobbet.

Micke körde mig snällt till ICA Maxi där jag shoppade skämd köttfärs och massor av läsk. På tal om läsk. Någon stans går läsk-gränsen. Den är inte rak, men den finns. Den delar Sverige i två delar där den norra av dessa delar benämner läsk såsom ”dricka” medan den södra kallar läsk för läsk.

 


Hemma i tid

Hade flera dar tänkt försöka komma från jobbet i tid. Idag gick jag från jobbet i Stockholm 16:30, klockan 18:34 hade jag transporterat mig från Skanstull till min dörr, hunnit gå i följande affärer: Wear It, Hemtex, H&M, Brothers, MQ, Carlings och The Store. Köpte en hatt (bilden) och påslakan med tillhörande örngott.

Ännu mer förvirrad blev jag dock när lokföraren börjar gasta på engelska likt värsta flygkaptenen. Welcome to this train bound for Västerås. Beware of pickpockets. Och på svenska sa han: se upp! ficktjyvar härjar på tåget. Härjar?

Förvirrad var ordet.

 


Förvirrad

Idag är jag bara förvirrad. Helt enkelt bortkollrad.

På tunnelbanan vevar de om och om igen meddelande om att man skall ta med sig sin tidning av tåget ”för allas trevnad och säkerhet”. Vad menar dom med det? Jag tycker det är ganska trevligt om det ligger kvar någon tidning som man kan bläddra i på tunnelbanan. Säkerhet?? Hur skulle en dagstidning kunna vara en säkerhetsrisk? Kanske skall vi utfärda särskilda certifikat åt särskilt betrodda samhällsmedborgare som får rätt att köpa dagstidningar. För för oss vanliga pundhuvuden är det på tok för farligt.

Sedan då? På Aftonbladets hemsida har de en ”chatt” med Amanda Jensen, Idoltvåan. I puffen står det ”Läs chattet med Amanda Jenssen! ”Idol”-tvåan svarade på läsarnas frågor – och avslöjar hur du får en dejt med henne…”

På frågan hur man gör för att få en dejt med henne svarar hon ”catch me if you can :)”. Vilket avslöjande!!

Hon får även frågan om hon tror att någon av idolerna kommer bli större än AC/DC eller Iron Maiden. -Och svarar: Ingenting är omöjligt.

Förvirrad är vad jag blir.

 


Bönder söker kaka

Så var det klart i ”bonde söker fru”. Jag har haft svårt att titta på programmet eftersom Fredrik är så pinsamt blyg att jag mår dåligt å hans vägnar. När han bara står eller sitter tyst och verkligen vill säga något men inte får fram något.

Jag har inte bara mått dåligt av Fredrik. Han är den av bönderna som utan tvekan har det största hjärtat, han har lidit av att behöva välja bort någon av tjejerna. Det har smärtat i hans goda hjärta. För han vill bara väl, han vill uppriktigt alla väl och idag var mitt hjärta med honom då han satt och grät i famnen på den ratade tjejen, han var så ärligt och fint ledsen för hennes skull (hon själv verkar ju vara skapt av sten så det var ju positivt i sig) att det blev bra.

Annars har det varit lite trist, som alltid, eftersom man ganska tidigt kan räkna ut vem bönderna kall välja och sedan blir resten en transportsträcka som inte har något egentligt underhållningsvärde.

 


Obra dag

När jag går till tåget på morgonen går jag exakt i sån tid att jag hinner hämta en Metro och sätta mig på tåget innan det brassar iväg. I morse gick jag i rätt tid som vanligt. Men detta finurliga datoriserade ”log-in-system” vi fått till vår port hade fått något slags virus så jag kom inte ut från innergården. Gick ut från andra hållet = jag missade tåget. Det är inget bra.

Hetsig dag, skall hålla excelutbildning i morgon. Jag är i och för sig inte nervös alls, vilket jag var förra gången det begavs, men på något vis känner jag mig inte förberedd tillräckligt. Dessutom har jag insett att försöka sköta provisionsutbetalningar utan att ha behörighet till ett enda av de system som behövs är ett väldigt svårt jobb.

Kommer lite sent iväg från jobbet, känner att det kan bli på håret att jag hinner med mitt tåg, kommer ner i tunnelbanan och ser tåget lämna mig precis. Två minuter till nästa, det borde funka. Ibland är jag sjukt effektiv. På dessa två minuter hinner jag:

  1. Trassla ut min hörlurar till musikspelaren.
  2. Lyssna på hela My Cool med Adam Tensta (3:28 lång)
  3. Lyssna på hela Brother oh Brother med Zelmerlöw (3:27 lång)

På endast TVÅ minuter, helt otroligt, synd att man inte kan klara sju-åtta ganska solida minuter på två när man jobbar. Jag missade såklart tåget hem också. Till tröst sov jag riktigt gott på tåget hem.

Sen dess har jag inte gjort så jättemycket. Grät en skvätt till Dr.Phil, missat Plus (insåg det just), laddat hem och installerat en del program på min nya dator som jag saknat, laddat hem Yippee Ki Yay MF från i söndags som jag tänkte se, laddat hem Dexter (som Lars-Åke Wikberg rekommenderade på bussen igår) för framtida titt. Ja, det var väl det. Bättre avslutning på dagen än början.

I lördags hade vi avslutningbankett på Cliff Barnes med innebandylaget ”doktor synthpudel”. Jag gick hem ganska tidigt. Enligt uppgift gjorde Christopher av med 4000 den kvällen. Dessutom lyckades han supa bort alla priser han vann, något som tyder på att han var värd varje pris han fick och alla pris han inte fick. På bilden dricker jag Sambuca på banketten. Notera lågan ur munnen (tribute till Per som fotade).

 


Sorgsen

Lika glad som jag var igår lika sorgsen är jag idag. På något vis verkar det som om allt är ett nollsummespel. Allt går på ett ut. Det jag vinner förlorar jag själv eller någon annan i exakt samma ögonblick. Ganska ofta funderar jag på att försvinna. Hyra ut lägenheten i andra hand och flytta till ett annat land. Göra nåt annat. Göra samma sak som här fast på ett annat ställe.

Vi lever en massa år och sen dör vi och nästan ingen av oss blir ihågkomna av mer än den efterföljande närmast sörjande generationen som mest av plikttrogenhet skänker oss en tanke varje årsdag av vår bortgång.

Vad är då meningen med alla dessa år? Är det inte meningen att åtminstone själv njuta den tid vi får på absolut bästa sätt? Jag anser ju det. Ändå gör nästan ingen det. Man hänger kvar vid pissiga relationer, jobbar på jobb man inte vill ha, går på möten man inte vill gå på, träffar kompisar man inte längre gillar. Jag är likadan. Och jag som de flesta andra föder ett hopp om att snart. Snart kommer det där lyckliga att tillfalla även mig. Jag vet ju vad jag egentligen vill och snart får jag nog börja leta efter det någon annan stans.

Någonstans som inte är här.

 


Janne Josefsson

Har just sett på Uppdrag Granskning som ikväll med övertydlighet visade att ICA systematiskt märker om gammal köttfärs, maler ner gammalt kött, eller steker och säljer ännu äldre kött. Till och med kött som legat på golvet packas om och säljs.

Jag förfasas inte av att det går till på det här viset, jag är inte så kinkig med maten att det gör mig så mycket. Nä, istället sitter jag och myser över hur ofantligt snyggt programmet är upplagt. Hur jävla fantastiskt effektivt och snyggt det presenteras.

Det börjar med att programmet ganska snyggt presentrar ICAs fina filosofier, träffar de stora butikernas ägare, detta alltså innan några oegentligheter avslöjats eller ens påstås skall avslöjas. Handlarna talar såklart vitt och brett över hur stolta de är över sina butiker, hur bra de är osv osv.

Sedan till själva kärnan. Med dold kamera ”live” inne i köttpackrummet, med märkta köttkartonger som dyker upp igen, med anställda som vittnar om att det sker systematiskt.

Åter till handlarna. Vissa förnekar att det är deras butik på bilderna, andra beklagar och ber om ursäkt och att det skall åtgärdas (det självklara och ganska förutsägbara beteendet).

Sedan ICAs VD i studion som är chockad (på riktigt verkar det som) och som påstår sig ha tagit krafttag mot detta, något jag förutsätter också är riktigt. Han försöker med utvägen att detta skulle vara dessa fyra enskilda handlare som håller på så här. Josefsson krossar det med en snygg liknelse med att om man har en låda med 1400 clementiner och plockar fyra stycken slumpvis därur och alla är ruttna inuti, varför skulle resterande 1396 clementiner vara fräscha då? Josefsson är helt obeveklig men släpper till sist VDn att tala till tittarna om varför mn kan ha förttroende för ICA i framtiden. Han talar vitt och brett.

Janne Josefsson, som såklart hade förutsett det beteendet, avslutar med att uppmana alla som jobbar inom ICA att kontakta honom för att belysa andra oegentligheter och att de ”har en grundlagsskyddad rätt att få vara anonyma om de tar kontakt med honom” i samma mening som han lite underförstått påstår att det skulle vara enskilda medarbetare som på eget bevåg tagit sig för detta fusk (något han naturligtvis vet inte är sant, han vet att det är chefer ända upp som känner till detta, och att massor av ”vanliga” anställda kommer känna sig oskyldigt anklagade och kontakta honom).

Till sist visas reportaget för ICA-Stig från reklamen, även han är bestört. Jag tror att så snart hans kontrakt med ICA är över så kommer vi inte att se mer av honom.

Och själva juvelen i hela skapelsen: Timingen. Tre veckor innan jul. Precis när hela sveriges befolkning skall bulla upp och frossa som ingen annan tid på året dras hela matvarukedjan så djupt i smutsen att det kommer kosta många många miljarder .

Jag riktigt myser över hur skickligt och snyggt producerat och presenterat det var. Det enda som gör mig lite ledsen i själen är den medkänsla jag känner för de stackars ICA-handlare som verkligen driver sina affärer på ärligt vis, om jag vore en sådan hade jag varit så förbannad på mina så kallade kollegor att… ja jag vet inte vad.

Fler artiklar om detta: Aftonbladet1, Aftonbladet2 , Aftonbladet3, Aftonbladet4

 


What´s the big deal?

Det pågår någon slags debatt (den som vill läsa mer får läsa här, jag orkar inte) kring varför kvinnor inte får bada topless på kommunala badhus. Det finns tydligen någon regel som säger att man inte får det. Eller man får det naturligtvis, problemet är att kvinna inte får det. Och detta är diskriminerande.

Ja, det är det väl.

Jag kan bara inte fatta varför det skall finnas regler för sådant.  Herregud. Det är väl ingen sak. Egentligen kan jag tycka att det borde finnas en regel som säger att folk som stör sig på bara bröst inte får bada i kommunala badhus. Vilken skada skulle ett par skvalpiga dambröst kunna göra? Inbilla er inte att det är yppiga tjusiga tjejer som bedriver den här kampanjen, inte för att jag vet vilka de är men det verkar för bra för att vara sant helt enkelt. Sånt som verkar för bra för att vara sant är som regel heller inte sant nämligen.

18.50 kom jag hem. Knäpper igång spisplattan, går på toa, knäpper igång datorn, lagom när dessa bestyr är klara är plattan lagom varm för att steka de kroppkakor jag ämnar äta för kvällen. Två i sju är jag placerad framför teven och skall inmundiga mina kroppkakor när lillebror ringer. Mitt i maten, något han inte tar hänsyn till. Men vafan, vi pratar med varandra en gång i kvartalet så låt gå. Jag äter mina kroppisar samtidigt. Hans hund Betty, som blev skjuten av en i jaktlaget i helgen, lever tydligen fortfarande. Gott så. Inte lätt att vara hund, vara räv-färgad och räv-size-ad när skjutglada jägare är i farten.

jag köper så mycket skräp i affären att jag ibland börjar undra. Idag köpte jag en påse ostbågar, redan när jag kom hem fem minuter senare har jag helt tappat sugen för dessa bågar. Annars var det nog minst ett halvår sedan jag köpte en produkt från Estrella eller OLW senast. Hoppa det dröjer ytterligare ett halvår.

 


Helgen i korthet

Vid femsnåret i fredags då jag befann mig vid Ringen i Stockholm ringde John och undrade var jag var. Han var på Gulllmarsplan och undrade om jag ville åka med honom hem en sväng innan vi skulle ut på After Worköl. Väl på Gullmars passade vi på att knacka på i min (och sedemera Johns) gamla lägenhet där nu John kusin bor. Roger var hemma och bjöd på kaffe och snicksnack. Sedan hem till Nacka, en grogg och sedan iväg till Nox på Grev Turegatan där Magnus Åberg med sällskap väntade. Öl och vidare snicksnack och sedan hemfärd till Nacka igen där jag och John i vår hunger lagade äggröra, bacon, pommesfrites och bearnaisesås. Det är mat för fyllehungriga karlar det!

Lördagen gick i stora drag med att jag och John lekte hemma hos honom med hans radiostyrda helikoptrar. Sen hem till Västerås, flyttade lite filer från gamla datorn till nya då nån tjej på VLT (Västmanlands Läns Tidning) ville ha en bild av mig samt en intervju. Tydligen håller de på med någon slags grej om bloggare i Västmanland. Jag bloggar inte. Jag skriver Journal. Så är det med den saken. Fast det är klart, kommer tidningen kan jag gå med på att kalla detta vad som helst.

Funderar på att skriva någon påhittad historia på Wikipedia om mig själv. Det vore skoj.

Idag söndag har varit exakt som alla andra söndagar. Luuuugnt som attan. Mat på favoritstället och läsning av bok i badet och tidning på restaurangen.