Lyss, mina barn!

De två bästa köpen just nu är:

  1. Heta kräftstjärtar med aioli, ICA, 14,90 kr.
  2. Varmkorv med stor Pucko, Pressbyrån, 20 kr.

Kollade på bonde söker fru igår. Fredriks ratade tjej Lena pratade om romantiska middagar. Hon trodde inte att Fredriks matlagningskunskaper sträckte sig så långt som till en romantisk middag, till exempel kött och pommes frites. Väldigt romantiskt. På tal om kött och pommes frites så tänkte jag klippa mig i morgon på Gullmars på lunchen och passa på att äta en kebab med pommes på Gullmars Kebab. Det var länge sedan jag var där sedan John flyttade från.

 


Rensning av systemet 02:15

Klockan är kvart över två på natten och jag ligger sömnlös och funderar. Vanligtvis brukar det hjälpa att skriva ner några ord om kruxet så kan man åtminstone släppa saken för nu och få ett par timmars sömn innan klockan ringer om fyra timmar.

Så varför inte avhandla det hela här. För er, mina vänner.

Jag ligger och funderar på om jag skall säga upp mig från jobbet. Jag kan inte riktigt exakt sätta fingret på varför jag skulle säga upp mig, jag tror det är det som håller mig vaken. Jag tror att de stora orsakerna till de här tankarna är dels den fullständiga renons av förståelse för att de arbetsgrupper jag är chef och ansvarig för inte har obegränsad kapacitet arbetsmässigt, och att de väldigt konkreta och envisa ”flaggningar” om dessa förhållanden ignoreras eller inte tas på det allvar de förtjänar. Förutom det är min vilja och ambition alltid att göra ett väldigt bra jobb i de roller jag har i mitt arbetsliv och när jag inte känner att jag får de förutsättningar bedömer är grundläggande för att det skall vara möjligt vill jag inte vara kvar och på sikt göra ett jobb som inte skulle resultera i de resultat som jag anser godtagbart.

Detta samtidigt som man förväntas vara lojal mot de chefer man uppfattar direkt eller indirekt ger dessa förutsättningar och backa upp dessa i vått och torrt.

Det är lite tråkigt att ens behöva fundera i de här banorna eftersom jag i grund och botten är väldigt stolt över att jobba i ett företag som står för stort samhällsansvar i form av ett otroligt engagemang i miljöfrågor, trafiksäkerhet och i jobbet att öka jämställdheten i arbetslivet, ett arbete som jag tycker är både lovvärt och beundransvärt i ett annars ganska cyniskt marknadsekonomiskt företagsklimat. Ett arbete som jag skriver under på vilken dag som helst, oavsett jag jobbar kvar i Folksam eller inte.

Jaja. Jag får väl marinera frågan ytterligare lite. Nu skall jag äta en smörgås, läsa lite bok och se om det inte går att få några timmars sömn. man kan ju alltid trösta sig med att det aldrig är för sent att ge upp.

 


Mediterande gubbar

På lunchen idag berättade några arbetskompisar om att en av dem jag har en del kontakt med på IT hade varit i Indien och ”varit tyst i två veckor”. Naturligtvis tar en normalt funtad människa detta som ett skämt vilket jag alltså gjorde. Det visade sig dock att det var på fullaste allvar detta berättades för mig. den här mannen hade åkt till Indien för att meditera i nåt kloster eller liknande i två veckor och att han tydligen gör detta med jämna mellanrum.

Detta får mig att tänka på den man som uppklädd i kostym har suttit i lotusställning i gångtunneln mellan centralstation och T-centralen i Stockholm vid femsnåret på eftermiddagen under minst ett halvår. Jag har fotograferat honom i smyg vid något tillfälle och vill göra det igen eftersom han nu har samlat till långt skägg. En stilig man, välklippt, välklädd och proper låter alltså skägget växa och mediterar på stressigaste stället i Stockholm mitt i rusningstider. Besynnerligt är bara förnamnet.

Jag vill så gärna fråga honom varför han sitter där, vad han vill uppnå med detta, vem han är, vill veta mer om honom helt enkelt. Men jag kan bara inte gå fran och störa honom i hans viktiga meditation. Kanske skall han vara tyst i ett år eller nåt, eller för alltid. Kanske har han förberett med små lappar han kan dela ut till sådana som jag som vill fråga vad han sysslar med där han med finaste handstil förklarar att det är en tyst manifestation mot eller för något.

Jag slås också av att jag ändå någon stans tycker att den här sortens beteende är ganska rubbat, att killen på centralen liksom IT-killen inte blivit utrustad med hissar som når ända upp. Jag tycker illa om mig själv för att jag omedvetet tänker så, att jag skall vara så fördömande och enkelspårig. varför kan inte folk få hålla på medhelst de vill så länge man inte skadar någon eller bryter mot några lagar? Varför skall jag av alla vara en sådan som tittar snett på folk?

 


Ångesten.

Varje söndag sedan herre.se skapades för jag ångest över att jag inte skrivit om allt jag hade tänkt skriva om. Har haft en hel helg på mig och ändå bara gjort andra saker.

Under flera år har jag tänkt för mig själv att läsa något ur poesins värld. Folk i allmänhet läser inte poesi, så heller inte jag. Men rader av Tomas Tranströmer gör att jag vill läsa mer. Skall det vara projekt 2008 kanske. Det är i alla fall ett projekt jag kan ro iland av alldeles egen maskin, till skillnad från det projekt jag skulle vilja ro iland.

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som har gått vilse.”

 – Tomas Tranströmer.

Man måste gå vilse för att hitta den oväntade gläntan i skogen. Borde man inte kasta sig ut i ovissheten lite oftare?

 


Hotel i Kalifornien.

Har just spenderat sju minuter av mitt liv med att lyssna på en liveversion av Eagles Hotel California. Det är en av mina favoritlåtar. Ändå vet jag inte om dessa sju minuter får betraktas som bortslösade eller väl spenderade. På många sätt skulle jag vilja spendera min tid på andra saker än jag gör. Varför jag inte lägger min tid på sånt jag anser att jag borde beror på lika delar lättja, intresse och oförmåga. Lättja så till vida att jag inte ids helt enkelt, intresse för att jag engagerar mig i en massa saker utan att reflektera om det är just det jag borde engagera mig i. Oförmågan ligger främst i att andra har möjlighet att förhindra mig att göra vissa saker jag skulle vilja.

Detta får mig att bli dyster i själen. Tänker på en text jag läste för några år sedan skriven av Bill Bryson. Ett kapitel handlar om de miljardtals astroider, eller planetoider som de skall kallas, som susar runt öronen på vår planet. Skrämmade nog har vi bara koll på några procent av dem. Det finns över 2000 större asteroider som regelbundet passerar vår omloppsbana och en asteroid i storlek med en villa skulle utplåna en hel stad. Asteroider i den storleken är dock för små för att kunna hålla rätt på och borde vara hundratusentals om inte miljoner till antalet som passerar vår bana.

Ett objekt med hundra meters diameter skulle inte synas i något teleskop på jorden förrän det är några dagar ifrån oss, och endast om teleskopet skulle råka vara riktat mot det. Nu är det dock så att det är väldigt få som letar efter sådana objekt vilket gör det hela än mer osannolikt.

Hur lånt i förväg skulle vi bli förvarnade då om en sådan stenbumling var på väg mot jorden då? Förmodligen inte alls, de är synliga först när de hettas upp av jordatmosfären och då återstår en sekund innan den träffar eftersom de färdas i en hastighet ungefär tio tusen gånger en gevärskula. En asteroid som färdas i sådana hastigheter skulle göra att luften inte hinner pressas undan utan skulle komprimeras ungefär som luften i en cykelpump. Komprimerad luft blir varm. Den komprimerade luften under asteroiden skulle bli cirka 60.000 grader varm, en hetta som skulle få allt, rubbet, att smälta som cellofan i en låga. Allt resterande liv skulle sedan utplånas, om inte direkt så i den ”atomvinter” som följer.

Nu dimper dessa inte ner så väldigt ofta, bara var miljonte år eller så, men såvitt jag kan minnas så var det ett tag sedan sist.

 


Årets julklapp.

En GPS. Global Positioning System. För dem som inte visste det redan. De som redan visste vad det betydde vet nog också vart de befinner sig. Det är själva grejen med GPS. En mojäng som säger vart du är. ”Piiiiip, pip, piiiip, du är hemma.” ”Piiip, du är på Konsum”. Pipetipiiiiip ”du behöver denna grej som julklapp därför att du är dum i huvudet”.

 


Warning!

Det finns viss risk att du kommer bli galen av din omgivning om du läser vidare.

Jaja. Det är ditt val. Jag vet inte när detta startade, men jag har inget minne av att uttrycket användes för så lite som ett halvår sedan. Nu hör jag det säkert tjugo gånger per dag. Bara det att jag börjat fundera över hur ofta jag hör det gör att jag håller på att bli galen. Det har till och med gått så långt att jag själv säger det utan att tänka på saken. Det har fullkomligt exploderat. Det knepiga är att det är så simpelt. Inga nya ord eller konstiga formuleringar utan tre korta supervanliga ord staplade efter varandra.

Det jag tänker på är ”är det så?”. Det är numera standardsvaret på alla påståenden, uttalanden eller vad som helst. Som regel retoriskt frågat dessutom. Ingen som frågar ”är det så?” förväntar sig ett svar.

Försök notera någon dag hur många gånger du hör just de här tre orden i följd. Du kommer bli förbluffad. jag tippar att det är borta igen om ett år.

 


Fotbollsmatchen

Kollade kvällens vm-match mot Litauen, det var ju riktigt spännande ju!!!! Man hade ju hört talas om och läst om de svenska spelarna, om hjältar som Lundberg och Slatan. Den där Lundberg såg jag inte mycket av i matchen. En match som tydligen hade nåt att göra med en match på Gran Canaria, det var väl nåt slags dubbelmöte av något slag. Men vidare i VM är vi i alla fall. Anders Stenson var ju sjukt bra i sin defensiva roll på gräsmattan, han passade skitabra. Annars vill jag helst plussa Christian Kjellström och Snippan Wilhelmsson, eller för all del Markus Albert som öppnade målskyttet jättesnabbt med ett sniperskott i pungregionen på den lituanske killen i gråa kläder. Sen tycker jag det är mysigt att de låter publiken få komma till tals. Knäppte ett kort på en riktigt glad supporter:

 

 


Det glädjer mig

En mamma i min ålder säger till sin lille son på skarpen.

– Du får inte hoppa av tåget här i västerås, jag skall bara av och röka ett par bloss. Förresten… stå inte här i gången, gå in i vagnen.

– Varför då mamma?

-Det är så många som skall av här och du kan ryckas med i rusningen som blir, akta dig nu så farbrorn bakom kommer av tåget.

Jag ler förstående till mamma i min ålder.

Farbrorn bakom är alltså jag. Jag är den enda som skall av förutom mamma i min ålder. Det råder således ingen tvekan om att det är jag som är farbrorn. Min hemsida heter herre.se och jag kallas för farbror. Farbror. Smakade på ordet på vägen hem, det smakar utsökt. Det är utan tvivel första gången i mitt trettioåriga liv jag blivit kallad farbror. Dessutom av en i min ålder. Mina gubbtofflor jag har på jobbet har äntligen burit frukt! Mitt idoga tittande på Plus och Landet runt har förvandlat mig till farbror. jag är glad ända in i själen. Tack lilla tanten med barnet.

En rolig sak bara. Eller en rolig bild egentligen. Jag och Erik ”Zlatan” Stålnacke var ute på galej förra torsdagen och hamnade i säng tillsammans. För dom oinvigda kan tilläggas att mitt sista tåg hade gått och jag är så hetero som någon någonsin kan tillverkas, Zlatan är typ 55 år och gift flerbarnsfar till en handfull vuxna barn. Jag visade bilden för min chef som med äkta avsmak utbrast ”Nä fy fan vad äckligt”. Herregud så fånigt sagt.

 


En fundering bara.

Från det jag flyttade till Stockholm tills nu har bostadspriserna i innerstan gått upp ungefär 40-50%. Bankerna lånar ut högre och högre belopp till glada kunder. Varför gör dem det? Enklet uttryckt därför att de måste, eller i alla fall tror att de måste. Lånar inte vi ut får någon annan göra det… och vaddå… lägenheten/villan/huset är ju värt si eller så mycket.

Ingen verkar tro på att priser som gått upp 40-50% på fem år också skulle kunna gå ner lika mycket nästfäljande femårsperiod. Vore inte det till och med väldigt väldigt möjligt. Låt säga att de kommer göra det (och det gör dom vad det lider). Kanske inte just i år eller ens de närmaste åren, men vid något tillfälle kommer det att hända. Att betala bankernas lån med värden som inte motsvaras av något värde som kan kapitaliseras just då är så att säga omöjligt = banken förlorar.

Jag tror att den bank som på bästa sätt kan klara sig igenom detta kommande knas är de som antingen:

  1. Vågar säga nej tack till lån som är orimliga, dvs vägrar låna ut när priserna överstiger x kr/kvm.
  2. Vågar dra tillbaka sina lån tidigt då marknaden viker.

Jag tror de flesta banker inte kommer kunna tacka nej till lån även i framtiden. Jag tror de flesta banker kommer dra sig för det sistnämnda in i det absolut sista. Jag tror därför att ytterligare en bankkris är oundviklig, trots bankernas löften om att så nu aldrig kan ske.

Vi får väl vänta och se helt enkelt.

 


Lilla Maja.

Hamnade av en händelse i Svt:s dokumentär kallad ”Palace Hotell”. En underbar liten pärla om 94-åriga Maja som ensam driver Palace Hotell i Hultsfred. Hon berättar öppenhjärtligt om sin stora kärlek och om glädjen hon känner inför festivalen varje år då hotellet alltid är fullbokat. Alla veckor under året sköter alltså den här lilla damen på nästan hundra år allt från bokning, städning, diskning, bullbakning, frukostfixande, fakturerande till att vara hotelldirektör. Under festivalveckan tar hon hjälp av sina småsyskon, lillebror (86 år) och lillasyster (79 år).

Allra vackrast blir det då hon berättar om sin stora och olyckliga kärlek till Stuart, en gäst som varje år kommer och bor på hennes hotell. Alltid i samma rum. Stuart är i femtioårsåldern och verkar inte insett att Majas känslor för honom är allvarligt menade. Innan Stuart dyker upp det här året visar Maja i vilket rum han brukar sova och drömmande berättar hon att hon brukar sova i den säng Stuart sover när han är på besök.

Kanske fungerar alla människor på det viset, att de föremål som den man älskar vidrört blir lite magiska, de blir som små minnesfragment samtidigt som man kan känna en närmare närhet. Ett föremål som är helt värdelöst för någon annan blir plötsligt värt någonting. Hur många har inte knyckt glas någon kändis druckit ur eller köpt föremål som tillhört någon annan bara för att de tillhört just den personen. Det fina med sådana saker som har tillhört en icke-känd person som man värdesätter är att de inte betingar något värde för andra.

Jag har just nu en Hänt Extratidning liggandes på mitt köksbord med ett litet sådant magiskt skimmer över sig. Inte så pass magiskt att den inte åker i soporna vad det lider, men heller inte så lite att den redan åkt i soporna.

 


Inte i år heller

Tidningen People har utsett jordens sexigaste män. Det var just själva fan också. Jag var inte med på listan i år heller. Mitt tålamod med People Magazine är snart slut, de måste sluta dissa svenska män i allmänhet och mig i synnerhet. Matt Damon. Jösses. Ska vi ha det på det här viset?

En dvärg som håller i ett timglas. Skulle det vara världens sexigaste man? Don´t think so. Ser han inte lite tjock ut förresten?

 


Ur led är alltet.

Bland det dummaste jag någonsin läst var det om Sci-Fi mässan som var här i landet för ett tag sedan. Sci-Fi-folket är ena besynnerliga figurer. Då menar jag såna här typer som håller på att klä ut sig till Darth Vader eller Spock och sånt. Egentligen det främsta beviset på att de är rubbade i huvudet är att det r möjligt för den snubben (skådisen alltså) som fanns inuti C3PO´s dräkt i Stjärnornas Krig (ni vet den guldriga roboten) kan komma till en Sci-Fi mässa i Sverige över 30 år efter filmerna och ta 250 kronor betalt för en autograf och 250 kronor för att bli fotograferad bredvid honom. Vansinnigt.

På centralen idag hade de riggat upp tre pingisbord. Jippo pågick. Olika ”kändisar” spelade turnering i Ping Pong. Det var bland annat Johan Mjällby, Tomas Brolin, Anders Limpar och Tony Gustavsson (tränaren för Hammarby fotboll). Jag knäppte några kort på dessa. Det kostade noll kronor.

Nedan ser ni Mikael ”Äpplet” Appelgren och Brolin, sedan Mjällby i spel. Jag hann inte stanna till tävlingen var över menav det jag såg såg det ut som Tony Gustavsson skulle vinna tämligen enkelt.

 

 


Galen bilfärd

Har varit på konferens i två dagar på Häringe Slott. Vistelsen var väl som man kunde förvänta sig förutom att det fullständigt vräkte ner snö under tisdagen. När det väl var dags att åka hem skulle färden ske i Lennarts folkvagnsbubbla årsmodell 1973 utrustad med sommardäck. 40 centimeter snö och oplogade vägar är inte en sådan maskins främsta underlag. Lägg därtill en Rose som är helt paralyserad av skräck på grund av bilåkarrädsla i vanliga fall och i 1973-bubbla-med-sommardäck på vinterväglag i synnerhet. varje gång vi var tvugna att stanna på grund av en bilkö eller rödlyse var Rose tvungen att hoppa ur bilen för att skjuta igång oss för att sedan hoppa in i farten igen. Det var på många sätt en underhållande åktur. Hon var så glad när vi till sist nådde Västerhaninge att hon dansade och sjöng och kramades och tyckte livet var fantastiskt i största allmänhet. Hon hann dock med att tvinga Lennart att ställa bilden i Västerhaninge och åka kommunalt hem. Hur bilen senare kommer hem vet ingen.

 


Ny dator

Tanken var att jag skulle visa några bilder på trasselsuddet till dator jag nu skriver ifrån. Första meddelandet från min nya dator skrives i detta nu! Micke skulle komma hit och hjälpa mig skruva i ordning allting som det skall vara. Han kom hit, dumpade av en låda som var svart och sa att ”jomendetfixardulättsomenplätt”… där stod jag med en miljard kablar och delar som jag inte visste hur de skulle sättas ihop. I alla fall… eftersom jag inte betalat så mycket för själva datorn tänkte jag att det inte gjorde så mycket om jag skulle råka pajja hela skiten… så jag körde på.

Jag kunde liksom inte neka Micke att åka på farsdagsgratulationer heller liksom, eftersom det var det han skulle på.

Datorn snurrar i alla fall.. jag har dock inte fått i gång den del som tar emot mina fina bilder… så det få rkomma senare. Men det jag nu har skulle Micke kalla för uteliggar-mod. Alla kablar och grejs ligger hur som helst.

 


Bara skit.

Jag fattar faktiskt inte varför jag tittar på Idol varenda jävla vecka. De var verkligt dåliga hela bunten nu senast. Sämst av alla var Andreas. Christoffer åkte ur och jag fick en hjärtattack när bildtexten ”Amanda dejtar Daniel” kom fram. Min favorittjej Amanda. Dejtar Daniel? Galet. I nästa sekund visas Daniels flickvän i bild. Jag fattar ingenting, men de har väl dejtat om man skall använda ”journalistspråk” (dvs ljug).

 


Okända spår.

Vi har fått snö i Västerås. Det är lite skrämmande. Plötsligt kan man se vart folk har gått. Här bedvid ser ni spår av en varelse som spatserat mitt på torget i Västerås. Detta väsen har alltså helt obemärkt hoppat runt i min hemstad. Hoppat runt och lemlästat folk utan att minsta spår lämnats, förutom dessa illavarslande fotspår det lämnade. Dom här spåren har ärrat mig djupt. Jag passar mig för att gå ut efter mörkrets inbrott. Extra illa är att de här spåren tillkommit efter halloween. Det är alltså ett monster som vågat sig ut trots att det inte längre är halloween. Jag blir mycket brydd. Mycket rädd och ängslig. Dyker jag inte upp på jobbet eller andra ställen jag förväntas vara på är jag för rädd helt enkelt. Men jag kommer tillbaka så snart denne best har fångats. Lovar.

För att hjälpa polisen har jag egenhändigt gjort en fantombild av denna varelse. Ser ni den här typen, ring polisen eller min brorsa på 0736286724 (eller sms:a). Han är ju trots allt skyddsjägare. Det borde vara deras uppgift att utrota denna tingest!

 


Måste. Måste…

Ville läsa om Alex Schulmans innelista idag på Aftonbladet.se. Jag surnar mer för varje fredag jag försöker göra det. 

Jag tycker egentligen att Aftonbladet är en bättre tidning än Expressen (förutom på söndagarna då Mats Olsson skriver sina underbara krönikor). Ändå köper jag alltid Expressen. Detta trots att de två sämsta skribenterna som finns skriver där (Linda Skugge och Liza Marklund). Jag måste koncentrera mig så det stör för att inte av misstag råka läsa något de skrivit eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer läsa något de skrivit. Att viga mitt liv åt mer meningsfull läsning (=all läsning) än den dynga de producerar.

Varför i helvete köper jag då Expressen istället kan man undra. Svaret är mycket enkelt. Därför att Aftonbladet håller på att för varje dag göra sin nätversion av tidningen mer otillgänglig för alla som inte har deras löjliga ”plus-medlemskap”. Så länge de tänker fortsätta med det bojkottar jag tidningen. Inte ens en fredag kan jag tänka mig att köpa tidningen. Inte ens för Schulmans innelista. Skit på er Aftonbladetfjantar!

 


Ibland blir det bara fööör bra.

Har avnjutit en fullständigt magnifik västerbotten-quiche (finare ord för paj). Ibland blir det bara så vansinnig bra. Att baka en västerbotten-quiche till sig själv en onsdagkväll som vilken som helst är inga konstigheter. Inga som helst konstigheter. Det är så mitt liv gestaltar sig helt enkelt.

Recept för Västerbotten-quiche:

Pajdeg:

  • Mjöl
  • Smör
  • Vatten

Fyllning:

  • Ägg
  • Laga lätt (5%)
  • Västerbottenost
  • Cayennepeppar
  • Salt
  • Vitpeppar

Ta lagom mycket av alla ingredienser, pajdegen först sedan fyllningen. Komihåg vattnet bara i pajdegen. Väldigt viktigt för att pajdegen skall klistra samman och inte falla i tusen bitar när man äter den sedan.

Tid för tillverkning: en Dr.Phil-reklampaus + 40 min i ugnen 150 grader.

 


Smart eller snygg. Det är frågan.

Filosoferar lite kring vad jag skulle välja om jag fick välja att vara antingen smart eller snygg. Lite intressant är faktiskt att man inte kan vara både och. I alla fall inte i stereotypen. En snygg person man inte vet något mer om än att han/hon är snygg är per automatik osmart. Fungerar likadant i båda riktningarna, en ful person är mer smart än en snygg. Jag som försöker hålla mig så fördomsfri jag kan faller även jag i den fällan. Jag vet inte om det kan ha att göra med att man som snygg lär sig vara mer utåtriktad genom att man som regel är populär som yngre om man är snygg, får bättre självförtroende och syns och hörs mer.

Detta leder in på det klassiska uttrycket att ”det är bättre att hålla käft och låta folk tro att man är dum i huvudet än att öppna den och undanröja alla tvivel”. Med andra ord så kan du förväntas anses smartare om du håller käft gentemot om du låter käften gå. Desto mer du snackar detso större är sannolikheten att du säger något som är rent nonsens eller helt enkelt fel.

Men att välja mellan smart eller snygg. Egentligen vill man ju ha lite skillnader i helvetet. Man vill ju kanske inte vara superdupersnygg och utvecklingsstörd eller för den delen lika ful och dessutom kryppling som pratar genom ett sugrör som han som anses/ansågs (är han död eller levande) som smartast inom forskarvärlden Stephen Hawkins. Nu går det givetvis att vara fulare än Stephen Hawkins, men han får fungera som exempel.

Nja. Jag vet inte. Förvisso kan det väl vara lite tråkigt att, som jag är, vara varken eller. Varken smart eller snygg utan halvsmart och halvful.

Å tredje sidan är ju lagom det som är bäst i landet Sverige. Komihåg det nästa gång Tre Kronor kommer på femteplats i VM eller liknande. Lagom är bäst. Bäst är inte bäst.

Resultatet från dagens lek med photoshop och frågan är: Svartvit eller inte?

 


I badet.

Kan tänka mig att folk i allmänhet inte hoppar i badet klockan 23 en vanlig måndagkväll. Får jag lust att bada så dags så badar jag. Lägger mig i det varma vattnet med en trevlig bok tills dess jag antingen tröttnat på att bada eller för att svetten driver upp mig efter alldeles för hett vatten.

Det är också här i badet jag fasar över att, när jag senare doppar huvudet, svimma och drunkna i mitt bad. En måndagkväll klockan dryga 23. Det skulle kännas ofantligt snopet att sluta sina dagar på det viset. Och hur lång tid skulle det ta innan någon hittade mig? Klart folk skulle undra, men det är inte så jättemånga som skulle tycka det var jättekonstigt att jag inte hört av mig eller svarar i telefonen på ett par veckor. Jag är inte mycket av en telefonkille. Med några undantag som av andra anledningar inte skull våldgästa mig för att se hur pass vattensjuk jag blivit. Någon på jobbet kanske. Kanske. Men det dröjer nog ändå trots allt ett ganska bra tag innan man tar sig för att se till att få någon att gå in och titta till den kvällsbadande gossen.

I och för sig spelar det mig mindre roll hur lång tid det skulle ta innan någon fiskade upp mig om jag ändå var drunknad. Spelar faktiskt ingen roll om det så var av en vrålhungrig kannibal som efter jag mörat till mig i badet slukar mig till ett par shots Jägermeister. Sätter sig ner efter måltiden, kollar lite på min teve, käkar en liten chokladbit han stulit ur min kyl som efterrätt. Spelar lite dataspel, testar mina kläder, sover i min säng, pantar mina burkar och stjäl mina mynt för att slutligen sätta eld på hela kåken. Skulle inte göra mig det minsta. Because i sleep with the fishes.

 


Ebolavirus

Mitt ex’s lillebrorsa, Micke, har varit på besök. Han är som ett virus i sig. När han kommerförbi blir allting alltid värre än det var innan han kom. Han infekterar projektet han hänger sig åt så det bara blir sjukare och sjukare.

Jag köpte en ”dator” av honom. En dator som var tänkt att bestå av ett nytt moderkort, minneskort och chassi. Resten skulle återanvändas från min gamla dator. Sagt och gjort. Vi plockar ner min dator till molekylnivå och börjar montera alltsammans i det nya chassit. När vi sist av allt skall montera TV-kortet samt ansluta strömmen till moderkortet visar det sig att:

  1. Micke har monterat moderkortet fel = det går inte att sätta dit TV-kort eller grafikkort.
  2. Det nätaggregat (det som ger ström till datorn) jag haft i min dator inte passar till det nya moderkortet.

Så där står vi.. Med två halvt sönderplockade datorer som ingendera fungerar på egen hand. Återstår gör att försöka pilla ihop min gamla dator igen. En procedur som kanske låter enkel, men allt sitter så inutavhelvete tight i den (är en barebone) och dessutom har vi rivit sönder alla smarta sladd-dragningar som från början fanns. Efter arton försök och sju svåra år lyckades vi i alla fall återställa jävelskapet till utgångspunkten.

 


Sicko

Har just tittat klart på Michael Moores ”Sicko”. En film om sjukvården i allmänhet och amerikas sjukvård i synnerhet. Han är väldigt duktig på populistiska poänger i stil med att ”man brukar säga att man kan avgöra hur ”bra” ett land är på hur man behandlar de som har det sämst, låt oss istället titta på de som skall vara landets finest” och så tar han upp fall där ”hjältar” (för de är verkligen hjältar i USA) som jobbade som brandmän, sjukvårdare mm vid katastrofen den 11 september inte fått den sjukvård de behöver. Som svensk har man svårt att fatta djupet i filmen eftersom man inte ens kan föreställa sig hur deras sjukvård eller samhälle fungerar, att acceptera det faktum att allt kostar pengar. ALLT kostar pengar och ALLT är dyrt.

De besöker Cuba och inhandlar astmainhalatorer, som i USA kostar 120 dollar, för motsvarande 35 öre. USA’s marknadsekonomi och vinstdrivande är ibland skrämmande.

Mest rörande blir det när en av kvinnorna får behandling på ett sjukhus i Cuba och gång på gång frågar vad allt kostar, vad kostar den medicinen, vad kostar den behandlingen, vad kostar det att stanna här en natt och så vidare. Hon kunde bara för sitt liv inte fatta att det inte skulle kosta henne någonting. Så fjärran är skattefinasierade tjänster för amerikanen.

Om inte annat så se filmen för att kunna uppskatta allt vi får för våra skattepengar i Sverige istället för att gnälla på höga skatter. Vård är inte billigt. Skola är inte billigt. Dagis är inte billigt.

Att filmen avslutas med en adress till ett ställe där man kan hitta en kanadensisk maka eller make om man är i behov av vård gör saken bara än mer tragisk. Om någon är intresserad är adressen: http://www.hook-a-canuck.com/

 


Min familj och glassen.

Glass har en särskild roll i min familj. I alla fall bland dem i familjen som har bröst och är sura en vecka i månaden. Syrran hade skrivit på sin msn att ”Nån som vill komma förbi med lite glass?”, snäll som jag är gick jag ut i frysen och räknade efter hur många olika sorters glass jag har (11 st) och talade om detta för min glassoman till syster.

Morsan och syrran har ett ganska osunt förhållande till glass. Förhållandet går ut på att de alltid äter upp all glass som finns och sedan klagar över att det inte var tillräckligt. Dessutom är de så osmakliga i sitt glassfrosseri att de uppskattar alla typer av glass. De kryper upp med knäna mot hakan, glasskålen i händerna, och så flinar de hysteriskt och maniskt med varandra, gnuggar händerna likt mentalpatienter och äter. Äter tills allt är slut. De kan njuuta av billigaste Lidl-sorten som kostar en krona litern och som i allt väsentligt är fryst lättmjölk.

Som ni kanske förstår har även en del av detta arv hamnat i mina gener. Ingen normalt funtad person köper elva sorters glass för att låta dem stå och bli gamla i frysen. Men det ligger till som så att jag påfallande ofta känner en väldig begäran, eller för den delen sug, efter glass då jag är i affären vilket resulterar i att jag köper glass. Glass som i 90% av fallen aldrig blir uppäten.

Jag minns en gång då vi var på Glassmagasinet i Visby. Jag tror vi firade något. Vi överaskade i alla fall morsan med att köpa någon slags glassbåt bestående av en tio femton kulor av hennes favoritglass (pecan-nöt-kola). Vi trodde nog att detta skulle få tyst på henne, att det skulle vara nog även för en person med maniskt glass-syndrom. Hade vi inte stoppat henne hade hon gått och köpt en till glass efteråt.

Mina glassbegär kommer stötvis och är väldigt korta. Upplevde ett på lunchen idag. Bredvid oss stod en glassbar där man kunde få en kula marsipan-choklad. Perfekt på maten tänkte jag. Ett ögonblick senare är begäret borta. Jag antar att det är det där begäret jag upplever i affären då jag köper all glass. Det eller mitt sökande efter den perfekta glassen. Fan vet.